Visste du att...
6.5

Teenage Mutant Ninja Turtles

De fyra sköldpaddorna är tillbaka i ett nytt äventyr som lånat en hel del från populära Prince of Persia.

Teenage Mutant Ninja Turtles är tillbaka och det på alla tänkbara fronter. En ny film, tv-serie och ett spel. Det sistnämnda har jag nu spelat och det kommer inte från Konami som kanske vant oss med, utan från Ubisoft.

Spelets presentation är bra, det är lite som att kastas in i en serietidning. Det börjar med att man får lära sig kontrollen i ett par inlärningsbanor. Då kommer det inte så många fienden, men de man möter blir man instruerad om hur man klarar av. Det är i princip genom att trycka på en enda knapp. Men det kommer nog mer tänker jag när jag spelar.

När övningsbanorna är över börjar allvaret, men det blir inte så mycket allvar. Det handlar främst om att springa omkring längs en förbestämd bana och sedan vid några få tillfällen slåss – och då genom att trycka på attackknappen. Jag fortsätter spela, men upptäcker efter ett tag att spelet inte växer. Det håller sig till i princip samma nivå spelet igenom. Banorna blir mer krävande, men kräver inte så mycket av spelaren i alla fall. Det här beror på att spelet är skapat med barn som målgrupp och då har upplägget förenklats.

Det man märker med en gång är att det är Ubisoft som ligger bakom spelet. Det är lite Prince of Persia Light, borta är de svårare hoppen med mera. Smidigt springer sköldpaddorna längs väggarna, hoppar mellan byggnader eller svingar sig i flaggposter. Det är ganska lätt rakt igenom, men kameravinkeln kan ställa till lite då den inte är speciellt hjälpsam. Ofta får man gissa var man landar när man hoppar, för man kan inte riktigt se riktningen. Det här gör att det blir många försök på samma ställe och när man får göra om ytan mellan senaste sparpunkten och det problematiska stället kan man bli aningen frustrerad. Eftersom det är så få fightingsekvenser kan man i princip kalla det här för ett plattformsspel.

De fightingsekvenser som dyker upp mellan varven är fruktansvärt tråkiga. Jag vet inte om Ubisoft försökt hålla dem så rena som möjligt för att inte få en högre åldersgräns, men att mata på en knapp och ibland få lite slowmotion som gör att man hinner med att slå ner fler fienden när de tappar hastighet.

Då det finns fyra karaktärer har de alla sina unika sätt att slåss och göra diverse saker på. Man kan även ta hjälp av de andra karaktärerna och det får man ett betyg kring på slutet av varje nivå. Där får man också betyg på hur snabbt man klarat av nivån bland annat. Det gäller att greja ett A, eller det är i alla fall målet.

Grafiskt sett är det ett okej spel. Det är snyggt på sitt serietidningsvis och ljud med mera funkar bra. Det även om det inte är några av skådespelarrösterna från filmen som finns med i spelet. Huruvida spelet har något med filmen att göra, det vet jag inte då filmen inte har haft premiär ännu.

Eftersom spelet riktar sig till en yngre målgrupp är det inte allt för svårt att få spelarpoäng till Xbox Live, bara på någon timme hade jag införskaffat mig över 300 poäng och varje ny upplåst achievement ger förvånansvärt mycket. Det här kan alltså vara ett spel att titta på om det är skralt på poängfronten.

För rutinerade spelar är det är lite av en promenad i parken – som låter mycket bättre när det sägs på engelska; Walk in the Park. Det är alltså för lätt om jag var oklar. Åldersrekommendationen känns fånig, det som barn ser på tv på barnprogramstid har här fått en 12-årsstämpel. I det här fallet kan jag säga att jag anser att det passar barn i alla åldrar, bara de klarar av att kontrollera en karaktär.