Vem skall då kunna besegra den onde Koopakungen och återställa lag och ordning? Jo, prinsessan Peach förstås! Nintendo gör sitt för att krossa patriarkatet och ger oss ett spel med ombytta roller.
Vid första anblick ser det i övrigt ganska välbekant ut, samma glada melodislingor och betagande mysgrafik som vi vant oss vid i tidigare Nintendo-plattformare. Men det här är inte bara Super Mario Bros i kvinnokläder. Peach rör sig inte lika smidigt som sin rörmokande pojkvän, det är betydligt svårare att ändra riktning mitt i luften och man behöver ta mer sats för att få till de där riktigt långa hoppen. Det är inte ett nödvändigtvis negativt, men man ska inte tro att man bara kan glida igenom hela spelet på gamla SMB-reflexer. En annan stor skillnad ligger i det pratande paraplyet Perry. Förutom att komma med käcka råd i tid och otid kan han nämligen användas för att smälla till eller plocka upp fiender. Här någonstans börjar man inse att Super Princess Peach inte är ett typiskt plattformsspel. Som regel är det inte själva plattformshoppandet som utgör det främsta hindret utan snarare Koopa-arméns monster. Visst finns det en och annan klurig hoppsekvens, men bara en sådan sak som att man inte i traditionellt manér dör av att ramla ned i ett stup talar sitt tydliga språk. Faktum är att Peach flörtar en hel del med den sidscrollande actiongenren och har nästan lika mycket gemensamt med Gunstar Heroes som med Super Mario Bros.
Peach innehar olika specialförmågor beroende på vilket humör hon är på. Är hon glad svävar hon omkring och kvittrar, blir hon ledsen gråter hon floder och gör man henne rasande fattar hon bokstavligt talat eld. Det är inte utan att man undrar om Nintendo hade min gamla flickvän i åtanke för det låter bitvis bekant. Ibland dyker det upp små pyssliga hinder som en träbarriär man behöver sätta eld på, men humörsvängningarna är användbara även under mer alldagligt plattformsharvande. Flygförmåga är till exempel sällan ovälkommet och vill man springa riktigt fort lönar det sig av någon outgrundlig anledning att börja gråta. Här är det värt att påpeka att Super Princess Peach inte är något för dig som vägrar använda tummarna på pekskärmen. Man måste nämligen ofta aktivera och inaktivera sagda förmågor med kort varsel och då blir det till att använda tummen om man inte vill sitta med pekpennan i munnen som under bosstriderna i Castlevania: Dawn of Sorrow. Men vad sjutton, vid det här laget borde du väl ändå ha skaffat dig ett skärmskydd.
En uppfriskande nyhet är att det inte längre är fullständigt meningslöst att samla mynt. Istället för att ackumuleras till extraliv kan de användas till att inhandla diverse trevligheter mellan banorna. I ärlighetens namn är utbudet i princip begränsat till livuppgraderingar och ett fåtal specialrörelser med paraplyet, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Just samlandet är annars något Super Princess Peach ärvt av sina tredimensionella kolleger, förutom nyss nämnda mynt finns det ett flertal udda saker att plocka upp som rör sig mellan kuriosa och nödvändiga. Tillfångatagna Toads hör till den senare kategorin. Du kan bränna igenom alla banorna i rekordfart om du vill, men har du inte befriat tillräckligt många Toads längs vägen så tar det stopp när man närmar sig slutet. De fungerar med andra ord precis som Shines, Precursor Orbs och allt vad de nu heter.
Super Princess Peach största svaghet är att det är på tok för enkelt. Det är inte direkt som att man bara ströspelar för att komma fram till nästa tuffa filmsekvens, i den här typen av spel är det just spelmekaniken som är hela behållningen och då känns det lite snopet om man aldrig behöver anstränga sig för att komma vidare. Jag menar, hur kul vore Tetris om klossarna aldrig började falla snabbare? Trots detta är det svårt att inte tycka om Super Princess Peach. Varken plattformshoppandet eller fiendebankandet håller samma klass som hos de bästa i respektive genre, men på det stora hela blir det ändå ett ganska attraktivt paket. I sina bästa stunder är det snubblande nära Nintendos klassiska plattformsmagi och charmigare design får man anstränga sig åtminstone lite för att hitta. Det räcker gott i väntan på – FI-väljare får ursäkta – plattformsgenrens riktiga tronföljare New Super Mario Bros.