Bramble: The Mountain King

Recension: Ptr

Mors lilla Olle i skogen gick … för att hitta sin kidnappade syster och slåss mot varelser ur nordisk folktro.

Så in i Norden
Nordisk mytologi och nordiska miljöer har vi fått uppleva i titlar som skräckspelet Through the Woods, Josef Fares fantasyäventyr Brothers: A Tale of Two Sons, det kluriga och vintriga Röki och pusselplattformaren Unravel. Senast ut är Bramble: The Mountain King från svenska Dimfrost Studio, och detta är nog det mesta nordisk folktro-spelet hittills. Här hittar man troll, jättar, små tomtenissar, Näcken, Skogsrået och Lyktgubben med mera, samt influenser från allt från John Bauers målningar till Tove Janssons Mumin-böcker.

Exakt när spelet utspelas är lite oklart; kanske någonstans kring år 1900 då det finns till exempel tågrälsar och tändstickor. I alla fall. Pojken Olle vaknar en natt och lämnar huset för att hitta sin syster Lillemor som är försvunnen. Han finner henne snart kulandes i det vilda, men det vill sig inte bättre än att ett troll dyker upp och kidnappar henne. Olle ger sig av för att rädda systern och får uppleva ett mardrömslikt äventyr där han möter både vänliga och riktigt illasinnade varelser.

Skräck
Bramble är till största delen ett rent skräckspel. Det är stundtals ordentligt blodigt men även psykiskt obehagligt med till exempel små barn som dör. Lite som om Ronja Rövardotter hade innehållit en massa blodsplatter och döda människor. Spelmässigt kan det beskrivas som ett linjärt äventyr med viss utforskning och lite plattformshoppande samt några pusselsekvenser och bossfighter. Sett till spelmekaniken är det ganska simpelt, svårighetsnivån är inte alltför hög – förutom ett par av bossarna som är utmanande. Kameran gör sitt jobb och man har endast begränsad kontroll. Grafiken är riktigt bra och ljudet kanske ännu bättre; det skiftar från tyst och stilla med endast ljud från naturen till musik som bygger upp stämningen när det blir mer intensivt.

Atmosfär
Just atmosfären är en av spelets styrkor, men ibland tas det i så pass med blod och obehagligheter att den här specifika folktrokänslan försvinner och det blir överdrivet och till och med smaklöst snarare än stämningsfullt. Det är svårt att kalla spelet trevligt, men på det hela är det ett välgjort mörkt och atmosfäriskt äventyr.