Text: VillaS
Ibland stöter man på spel som inte engagerar, inte irriterar och inte påverkar en över huvudtaget. Plattformsspelet Stuart Little 2 är ett sådant spel och jag ska nu förklara varför.
Till att börja med så ligger grafiken i Stuart Little 2 på en typisk lagom-nivå. Bakgrunderna är ofta lite småtråkiga med samma delar som upprepas om och om igen. Plattformsbanorna är överlag ganska lika varandra och det går för det mesta ut på att antingen, helt enkelt hoppa över hål, eller att knuffa ett föremål så man kan komma vidare. Fiender finns det en del av, men om man jämför med något av de klassiska spelen i samma genre så framstår Stuart Little 2 som en lugn promenad i parken. Tyvärr är det så att Creations, som har utvecklat spelet, tydligen ansett att Stuart är en alldeles för välartad mus för att slåss, och således är ens enda försvarsförmåga i spelet harvärjan, eller flykt som det även kallas. Detta kan kännas lite tråkigt, speciellt eftersom spelets kontroll inte är helgjuten och det ofta känns som om Stuart slirar omkring i filmjölk eller någon annan hal sörja. Som tur är finns det inte bara banor av de vanliga slaget utan man hinner även med att köra bil, flyga modellflygplan och åka skateboard innan spelets tio banor är avklarade. Efter varje avslutad bana får man ett lösenord för att senare kunna ta vid där man slutade. Många får kanske en stor klump i halsen när de hör ordet lösenordssparning, men som tur är använder sig Stuart Little 2 av en ganska enkel modell bestående av fyra bilder. Varje bild har dessutom en siffra så det enda man behöver komma ihåg är ett fyrsiffrigt tal vilket de allra flesta borde klara.
Musiken hör till spelets positiva sidor och består mestadels av typisk trallglad plattformsmusik. Man har även lagt till röster till spelets karaktärer men dessa är ofta lite brusiga, om detta beror på spelet eller GBA:s tekniska begränsningar är svårt att avgöra. Hursomhelst är det ett trevligt inslag och det lyfter snarare än sänker helhetsintrycket.
Att spelet är ett filmlicensspel märks framförallt när det gäller storyn och avsaknaden av röd tråd genom banorna kan göra spelare, som inte har sett filmen, förvirrade. Handlingen hoppar än hit, än dit och detta gör att intresset för spelet svalnar när man inte har ett klart mål att nå upp till. Utöver detta är det en väldigt ojämn svårighetsgrad på banorna och medan vissa banor känns som rena transportsträckorna med massvis av onödiga kraftbonusar, så kan andra banor vara frustrerande svåra. Mer än en gång uppgav jag ett besviket vrål och var väldigt nära att slänga min GBA i väggen på den onödigt svåra banan där man sänks ner i ett avlopp.
Spelet är alldeles för kort, de tio banor som spelet erbjuder kan nämligen en normal spelare klara på lite drygt två timmar. Somliga kanske skulle säga att det tar längre tid för barn, som är spelets målgrupp, men jag håller inte med. Visst finns det barn som kan tycka att spelet är för svårt, men det gör det å andra sidan i alla åldrar. På det hela taget är Stuart Little 2 ett medelmåttigt plattformsspel som kanske kan vara något för fans av filmen att kika närmare på. Summa summarum blir dock en etta till spelet, det hade dock blivit en tvåa om spelet hade innehållit lite fler banor.