Text: Silverman
Att Japan skulle bli ett så framgångsrikt skräckland kunde väl ingen ana i början på 90-talet. Tendensen vi ser är att Japan producerar massor av bra skräck som vi nu upplever på film och i spel. På spelsidan har framför allt tre japanska spelserier dominerat: Silent Hill, Resident Evil och Project Zero och kampen om vilken som är bäst rasar varje dag mellan tusentals gamers. Kampen lär fortsätta med samma glöd ett bra tag till när Resident Evil 4, som uppenbarligen ska skilja sig en hel del från tidigare delar, kommit in i matchen.
Än så länge är det Silent Hill 3 som gäller. Silent Hill har alltid varit mitt förstahandsval i suvival horror-djungeln och det beror på flera saker, dels spelseriens trovärdiga användande av surrealism – att ständigt förflyttas mellan de två dimensioner av samma värld och låta monster och saker i omgivningen utformas av huvudpersonens undermedvetna är genialt. Dels seriens berättarteknik som oftast antyder snarare än slänger handlingen i ansiktet på dig.
Efter att ha spenderat de två första spelen tillsammans med män i huvudrollerna är det nu dags att låta en kvinna ta över showen. Denna kvinna heter Heather och vi möter henne för första gången i ett intro som helt klart är en blinkning till oss som spelat ettan. Därefter befinner vi oss i det lokala köpcentrumet i staden hon bor i. Vi kastas in i handlingen tämligen omgående. Efter att ha snäst av en efterhängsen privatdetektiv möter vi ett synnerligen otrevligt monster. När monstret har dött upptäcker vi att vi numera är ensamma i köpcentrumet – men givetvis inte helt ensamma. Bakom många hörn i de mörka korridorerna döljer sig förvridna, blodtörstiga monster som verkar väldigt sugna på att tugga på just Heather. Det är nu upp till henne att ta reda på varför världen blivit tokig och varför detta drabbar just henne.
Silent Hill-seriens spelkontroll har ju diskuterats fram och tillbaka men jag tycker den fungerar ganska bra. Man kan, som i tvåan, välja mellan 3D-styrning – á la Resident Evil- och 2D-styrning som ger en mer direkt feedback – drar du spaken åt höger så går Heather åt höger. Det som alltid ställt till det är möjligheterna att byta vinkel och försöka styra kameran och det är problematiskt även här – främst därför att spelet har sina förinställda kameravinklar som är svåra att rucka på. Man kan ju hoppas att Konami tar sig en funderare på det här innan man släpper del fyra.
Jag kan inte se någon egentlig förändring i spelmekaniken från del två, däremot så har grafikerna tagit sig samman och presterat en markant förbättring av, framför allt, ansikten, kroppar och hud. Det har blivit så bra resultat att Konami mycket välförtjänt kunnat skippa alla förrenderade sekvenser och låta mellansekvenserna spelas upp av spelmotorn. Man förbluffas ibland över detaljrikedomen och det råder ingen tvekan om att Silent Hill 3 är den nya måttstocken när vi snackar texturhantering.
Även i övrigt håller grafiken hög klass. Miljöerna känns mer varierade än i föregångaren och allt präglas av en extremt känsla för detaljer.
Ljudet har alltid varit en viktig del i Silent Hill-narrativet, så även här. Med bra dynamik och variation i ljudnivåerna lyckas spelet uppnå sitt syfte, nämligen att skapa ett konstant obehag snarare än att chocka vid enstaka tillfällen. Det undgår en aldrig om det finns en fiende i samma rum – höga elektroniska oväsen tillsammans med radions surrande gör att man näst intill får ångest för att öppna varje dörr.
Röstskådisarna håller dock en betydligt högre nivå än samtliga tidigare delar i serien. Några skådisar är dock bättre än andra och den höga kvalitén är ingalunda konstant men ändå känns det skönt att Konami tänkt på detta.
Nackdelarna med spelet ligger på något sätt i en spelseries natur. Vi vet redan hur Silent Hill-världen fungerar och blir numera sällan särskilt överraskade av något som händer. Dessutom kan det vara läskigt att springa genom en hall där väggarna är täckta av pulserande blod, men när man sprungit genom samma blodiga korridor en halvtimme och ryckt i låsta dörrar är det inte lika läskigt längre utan bara frustrerande. Kort sagt: Silent Hill 3 är inte lika nagelbitande som sina föregångare. Ändå kan man inte låta bli att fascineras av scener såsom spökhuset i nöjesparken och scenen framför den stora spegeln och badkaret.
Silent Hill 3 har också en tightare story än tvåan och mer pussel som dock kan frustrera en till förbannelse om man kör på de högre svårighetsgraderna, men som ändå känns ganska logiska. Storyn anknyter dessutom en hel del till det första spelet i serien och jag rekommenderar givetvis att man spelar igenom det spelet först.
En stark trea blir det i betyg. Jag hade förväntat mig lite fler nyheter och tror att Konami måste förnya spelet en hel del inför en fjärde del för att inte hamna i Resident Evil-fällan. Ändå är det ett högst köpvärt spel och en njutning att spela.