Rad Rodgers bjuder på klassiskt plattformsspelande

Rad, som är ett fantastiskt namn på en kille, är en sådäringa Gamer. Han spelar gärna sent på kvällen och just den här kvällen somnar han vid sitt tv-spel. När han vaknar har hans tv-spelskonsol kommit till liv och han sugs in i tv-apparaten.

I tv-spelens värld
Rad hamnar i tv-spelet och finner sig förvånansvärt snabbt. Jag skulle nog varit lite mer konfunderad. Konsolen som kom till liv heter Dusty och blir Rads sidekick och ibland tar han även över huvudrollen. Dusty hoppar upp på Rads rygg, likt en ryggsäck, och hans armar sträcker sig runt om Rad och fungerar som ett par extra armar för Rad. Alltid bra med ett par extra armar, det vet jag att min mamma skulle uppskatta – hon brukar säga att hon har ju bara två armar.

Dusty är en kaxig konsol
Dusty är inte helt rumsren i språket och kompenserar att han är mer av en retrokonsol i prestanda med sin attityd. Han kommenterar duons framfärd och klagar gärna på utvecklarna som varit lata och inte gjort allt klart enligt honom.

Här och där dyker Pixelverse upp, vilket gör att allt på skärmen blir pixligt och ser ut som spel gjorde på 80-talet. Här är det bara Dusty som kan ta sig fram.

Blandningen av plattformsspelande som det var på 90-talet med det pixliga funkar riktigt bra, men det är spelets charmighet som knyter ihop säcken. Kommentarerna, humorn och attityden skiljer spelet från andra i genren. Sedan är det också snyggt och kontrollen känns bra.

Summan av kardemumman
Plattformsspel växte en gång i tiden på träd, men sedan blev de färre och färre. Trender kommer och går. Rad Rogers har lyckats få till charmen från genren och kombinerat den med smart humor. Allt som allt känns det som ett vinnande koncept som helt klart är värt att kika på. Lite som att vara tillbaka i 90-talets spel.