Text: McGyver
Huvudkaraktären i denna skrämmande upplevelse heter Miku – en missförstådd och annorlunda tjej. Hennes föräldrar dör oförklarligt och den ende Miku har kvar är Mafuyu, som är hennes bror. Mafuyus kanske bästa vän, en manlig skribent, besöker en övergiven herrgård vid namn Himuro Mansion tillsammans med några kollegor, men återvänder aldrig. Mafuyu försöker rädda sin kompis men försvinner själv lika spårlöst. En fullständigt övergiven och otröstlig Miku finner ingen annan lösning och ger sig iväg till herrgården med endast en ficklampa i sin hand.
2003 verkar vara skräckens år på spelfronten, till skillnad från Silent Hill och Resident Evil är Project Zero ett survival-horror-spel helt utan kött och blod, underförstått köttslamsor och blodpölar.
När Miku går in i huset finner hon en kamera med övernaturliga krafter, som hennes bror också använde innan han försvann. När man stöter på ett andligt väsen ska man plocka fram den mystiska kameran och plåta spöket. Under spelets gång hittar man fotorullar av olika slag, vissa mer effektiva mot spöken.
Miku har ett sjätte sinne, hon känner på sig när något själsligt är nära, eller när spelaren ska använda sig av kameran, ibland är det inte spöken det är frågan om när sjättesinnet-mätaren börjar lysa, det finns också dolda dörrar och annat mystiskt som endast kameran kan framhäva.
Det är till stor del inte den fysiska terrorn som injagar fruktan hos spelaren i Project Zero, utan den psykiska, man känner på sig att något håller på att hända; Mikus sjätte sinne-idikator börjar lysa och handkontrollen vibrerar lätt periodiskt i handen, vilket simulerar Mikus hjärtslag på ett angenämt sätt. Just detta vibrerande, tjutande och blinkande stressar upp spelaren rejält. Man börjar ursinnigt vända sig om och försöka fästa blicken på ett eventuellt spöke.
Inga råa inslag med kraftigt deformerade individer eller blodtörstiga schäfrar? Vad är det då som ska skrämma skiten ur spelaren? Det är framför allt den skickligt utformade kombinationen av de oidentiferbara ihåliga ljuden och den sträva, lite gråsvarta grafiken som bygger upp stämningen. Project Zero är inget man spelar på kafferasten, det handlar om låta sig skrämmas. För att få ut det mesta av spelet rekommenderar jag att spela det ensam och givetvis på nattetid.
Spelet använder förutbestämda kameravinklar, för att du alltid ska ha ögonen på rätt plats när det händer, till exempel ett spöke står och betraktar dig från övervåningen eller någon går genom en dörr. När man spelar ser man Miku i tredjepersonsperspektiv, men när man vill undersöka och få den i övrigt ruskigt utsirade omgivningen serverad i förstapersonsvy måste man plocka fram kameran. Lite synd, med tanke på hållbarheten är att man får för många ledtrådar, Mikus sjätte sinne sköter för det mesta klurigheterna.
Grafiken är inget att skryta med, det ser ut som en ren konvertering från PS2-versionen, men det är inget man sätter någon stor vikt vid när man väl har blivit involverad.
Vill du uppleva skräckvågen, men med en lite mer klassisk skräck bör du ta en närmare titt på Project Zero, dessutom finns det ju ännu ingen Xbox-version av de ovannämnda konkurrerande skräckspelen.