Text: McGyver
Nu är det äntligen dags för lite racing utanför banan, nu blir hela stan din lekplats. I Midtown Madness 3 finns två städer att bekanta sig med, båda väldigt kända turistmål: Paris och Washington. Städerna är förvånansvärt detaljerade, det är alltså inte bara Eiffeltornet som återskapats utan även allt omkring det, såsom kiosker och parkbänkar och allt går att köra sönder. Spelet innehåller totalt 30 bilar att låsa upp, naturligtvis finns det mest licensbilar, men det finns också för ovanligheternas skull bussar, taxibilar och lastbilar.
Spellägena som finns är Checkpoint, Blitz, Cruise och så finns det även ett karriärläge, vilket betyder att man jobbar för olika firmor som Pizzabud eller Taxichaufför. Tyvärr skiljer sig inte karriärläget sig mycket från det övriga lägena, allt går ut på att köra från punkt A till B utan att tiden rinner ut. Hållbarheten och svårighetsgraden ligger på en behaglig nivå.
Under Cruise-läget går det till och med att leka trafiksimulator, bilarna följer för det mesta reglerna och använder till och med blinkers när de svänger. Poliserna är snabba att ta upp jakten, men de bara svärmar runt en och försöker krocka sönder ens bil – och ställer inte till överdrivet mycket besvär. Liksom i de tidigare Midtown madness-spelen till PC är fysiken överdriven, främst när det gäller kollisioner och flygturer. Du kan föreställa dig hur snopen en realist som jag blev när jag kom puttrande i min hundkoja och stötte till en två tons kärra och så är det den som flyger åt fanders… men det är trots allt ett arkadspel.
Microsoft har kommit längst med att tillåta spelaren smasha licensbilar, självklart går de inte helt sönder, men motorplåtar och andra större detaljer får synliga skador och kan till och med lossna. Invånarna – som får slänga sig åt sidan för att inte bli jämnade med marken och ropar syrliga kommentarer om ens körande – är fint utsmyckade och varierande, det är sällan man ser samma snubbe på samma ställe, som till exempel Grand Theft Auto-spelen lider av.
Fartkänslan är helt okej, Microsoft vet hur det ska kännas när man kör 180 knyck rätt genom stan. Musiken är rätt fånig, techno med robotröster, men som i alla andra bra bilspel finns det möjlighet att slänga in låtar från hårddisken till sin tracklist. Tyvärr fyller den inte helt sin funktion, man hinner bara höra en låt per bana och då är det så dumt så att samma låt alltid spelas upp. Sedan går det inte heller att byta låt mitt i spelet.
Billjuden är bra och dessutom riktigt detaljerade, det knakar härligt varje gång man drar upp handbromsen. Röstskådespelarna bör också få en stjärna i kanten, de är både skickliga och humoristiska. Under ett uppdrag som taxichaufför kuskade jag runt en svensk vid namn Sven, som bräkte på med en så överdriven svensk brytning så det nästan kändes som ett hån mot det svenska folket.
Bilarnas grafiska sida är inget att höja till skyarna, inget har ännu slagit Gotham Racing, som ofta får agera måttstock i grafiskt sammanhang. Tyvärr kan spelet hacka till emellanåt när det är mycket rörelse och man kör hårt.
Midtown madness har stöd för fler spelare och är dessutom Live kompatibelt, det sistnämnda är naturligvis trevligast. Det finns sex olika Live-spellägen: Cruise, Checkpoint, Tag, Hunter, Capture the gold och Stay-away. De flesta lägen känner man ju igen på titeln, men ”Stay-away” är lite luddig och bör förklaras. Det går ut på att en slumpvist utvald spelare har en kanin på taket och de andra ska försöka ta den genom att krocka i spelaren.
För dig som sitter och väntar förtvivlat på att Rockstar ska börja producera Grand Theft Auto till Xboxen eller bara drömmer om att få flyga genom torget med stickan långt över hundra är det här spelet ett givet köp.