Picross eller oekaki som de också kallas har länge varit populära i Japan. Nintendo själva har släppt inte mindra än elva spel men bara ett enda har letat sig hit till västvärlden, Marios Picross till ursprungliga Game boy. Det sålde ganska uselt trots en stor reklamkampanj. Men nu är det andra tider. Nintendo DS har nått stora framgångar hos icketraditionella målgrupper som suktar efter mer spartanska spel. Och det går väl knappast att underskatta sudokufaktorn – kan ett sifferbaserat rutnätspussel invadera det kollektiva medvetandet så varför inte ett annat? Därav Picross DS.

Picross bygger på en simpel mekanik som icke desto mindre är ganska knepig att förklara. I grund och botten har man ett kvadratiskt rutnät som skall fyllas med prickar för att skapa en skojig bild av något slag. Redan här har vi en tv-spelanknytning, vilket alla som gett sig på pixelkonst inser. Men det finns förstås regler. Varje våg- eller lodrät rad har ett visst antal siffror invid sig som visar vilka rutor som bör fyllas i. Liknelser med just folksjukdomen sudoku går som sagt knappt att undvika men picross är långt mer varierat och intressant utan att för det vara svårare att sätta sig in i. Så när vi nu konstaterat att det faktiskt är ett riktigt trevligt tidsfördriv återstår bara en fråga – hur är implementeringen?

Riktigt bra, visar det sig. Pekpennan lämpar sig som väntat idealiskt till ändamålet och Nintendo vet att utnyttja den väl. Ungefär hälften av pusslen är tidsbaserade vilket innebär att man omedelbart får reda på om man råkat göra fel – på bekostnad av ett visst antal sekunder förstås. Är man mer intresserad av hjärnbryderi än rekordslageri bör man istället satsa på free mode. Här är pusslen betydligt svårare och det gäller bara att få fram rätt lösning. För att underlätta finns dessutom ett testläge där man kan pröva olika lösningar innan man väljer att effektuera dem.

Där utförandet brister är tyvärr när man passerat de inledande 45 pusslen. De följande sjuttio är nämligen 15×15 rutor stora och då blir det aningen smått för en DS-skärm. Det har Nintendo löst med ett zoomläge som antagligen är så vettigt som det går att göra i sammanhanget men trots det är fullständigt ointuitivt. Framförallt de tidsbaserade pusslen blir en panisk härva av in- och utzoomning men även om man tar det lugnare är det svårt att samtidigt få en duglig överblick och kunna agera. Nu vet jag inte hur exakt pekpennan hade varit men vore det möjligt att placera prickar i det utzoomade läget hade jag nog hållit mig till det. Som det är nu så är två tredjedelar av spelet mycket krångligare än det borde vara.

Picross DS har också tagit ett blad från Brain Trainings bok för det finns ett Daily Picross-läge där man får göra fem snabba pussel och mäta sin förmåga från dag till dag. En rolig petitess som tar precis så lite tid att man faktiskt kan orka göra det varje dag. En annan livslängdsförlängande funktion är möjligheten att ladda ner – och upp – nya pussel från Nintendo wi-fi connection. Eller, så hade det varit om inte Nintendos restriktiva onlinepolicy återigen kommit i vägen. Med tanke på hur populär DS är även i lägre åldrar förstår jag att Nintendo är lite försiktiga med att låta dem komma i närmre kontakt med främlingar men kom igen – det är inte direkt som att pedofiler kommer försöka stava sitt telefonnummer över tio picrosspussel. Det jag försöker säga är med andra ord att man bara kan ladda ned nya pussel från de man utbytt friends codes med. Vilket suger.

Då kommer vi då till den obligatoriska sammanfattningen. Den är att picross är ett utmärkt sätt att spendera vilka överblivna minuter som helst. Men den här versionen är inte helt perfekt. Med tanke på sitt lägre pris erbjuder det fortfarande en hel del nöje men bristfälligt utförande på de senare banorna i kombination med stympat onlineläge gör att det är svårt att spela någon längre tid utan en bitter smak i munnen.