MX Rider

Infogrames släppte nyligen ett annat motocrosspel i Sverige, MX 2002 från THQ, och det var inte alls den succé som jag hade hoppats på. I samma veva som jag jagade MX 2002 fick jag nys om att de själva höll på med ett motocrosspel och nu sitter jag med det i handen – MX Rider.

Det man snabbt kan konstatera är att MX Rider inte har samma stjärnglans som tidigare nämnda konkurrent. Det finn inget namn som hjälper till att sälja produkten och när man kommer in i spelet är det betydligt mindre val av märkeskläder och så vidare. När man sätter ihop en spelare är det heller inte lika många val, men det betyder i och för sig ingenting. Ett val som irriterar mig är att man bara kan välja på kanske 10-15 nationaliteter och Sverige ingår inte. Lite udda när vi har bra traditioner på åkare genom tiderna och dessutom är ju spelet utvecklat i Frankrike – vad har de emot oss?

Efter en lite blek start och en viss skepticism kommer jag i alla fall ingång med den viktiga delen, själva spelandet. Till min förvåning, baserat enbart på spelets bleka början, gillar jag motorcykelns fysik direkt. Den biter sig inte riktigt fast i gruset och levererar inte den riktiga känslan, men det är inte så värst långt bort. Motorcykeln är väldigt skön och enkel att kontrollera, man forsar fram längs banorna med kontroll. När man kommer till en kurva, då saknar jag möjligheten att kunna vända på en femöring, vilket man kan i motocross, men det kan jag överleva utan.

Utomhusbanorna är oftast de som de flesta misslyckas med, där har man adderat saker som ska piffa upp spelet lite, men det gör bara att sporten försämras. Det blir inte roligare för man kör genom en lada, bara patetiskt – ett inslag som Atod inkluderade i sitt Jeremy McGrath-spel. I MX Rider har de förstått det, eller jag tror i alla fall att de har gjort det. För allt som jag i vanliga fall brukar irritera mig på är borta. Det finns inga onödiga spelupphöjande saker, som en lada eller ett dräneringsrör på banan, det är bara rakt upp och ner motocrossbanor – precis som de ska vara.

De banor man kör på är överlag väldesignade, ur banekonstruktions synvinkel. De banor som är placerade på en sluttning är faktiskt enormt lyckade – även om hoppen är lite väl tilltanga i mellan varven. Det kan bli så att man hoppar för långt i en kurva och får finna sig sitta fast i den osynliga väggen i någon nanosekund, vilken känns som ett halvt sekel när man spelar. Väggen, som många klagar på, kan man välja att ta bort på amatörnivå, när man sedan är proffs försvinner den automatiskt. När man sedan kör på proffs, då saknar man väggen – för det är lätt att man hoppar snett och landar utanför. Efter ett tag, när man inte kör så vilt, utan förstår poängen med att planera inför hoppen, då gör väggen inte så stor skillnad.

Det som alltid lyckas i motocrosspel är Supercross-delen. Det vill säga de banor som är gjorda på en sportarena, där publik sitter runt om och kan förtära mat och dryck samtidigt som förarna kör i enormt spektakulära hopp. Dessa banor är skapade så att det inte ska gå för fort, så man hoppar ut i publiken, och hoppen är så konstruerade att man hoppar högt och inte långt. Dock ska poängteras att trippelhopp och platåhopp skickar iväg förarna både högt och långt. Även i MX Rider är supercross-delen av hög klass. Banorna är genomtänkta och hoppen har placerats ut så man kan komma över dem utan att förlora hastighet, men klantar man till det så tar det längre tid. Tvättbrädorna, de hoppen som är för små för att hoppa mellan varje och för stora för att hoppa över allihop, är lite tveksamma. Dessa är rena farthindren i verkligheten, men här kan man ganska enkelt komma förbi dem utan att förlora speciellt i tid eller hastighet.

Det finns naturligtvis en tricksektion, där man kan hoppa högt och långt, samtidigt som man gör diverse olika trick. Ett trick på motocrosshoj kan vara att spreta med benen åt vardera håll, släppa cykeln i luften och sedan ta tag i den innan man landar och så vidare. Den här delen av motocrossen är inte min favorit, det är lite cirkus över det hela och hade jag velat se cirkus hade jag gått på en cirkus är min filosofi kring detta. Efter stora tävlingar i supercross brukar de ha en avslutning där det hoppas högt och häftigt, men det är inte som att se på BMX i ramp eller så, utan mer; jaha. Det är dock bara min personliga åsikt.

När man tävlar i MX Rider gör man det på privata villkor, det vill säga att man måste finansiera det hela själv. Innan säsongen börjar måste man köpa en motorcykel, och sedan kostar en startavgift i varje tävling. Kör man bra och tar tätpositioner i tävlingarna, då tjänar man pengar och har inga problem med ekonomin. Är man dessutom en kung på banan, det går även bra att vara prins eller bara kungligt besläktad, så blir man dessutom erbjuden att bli sponsrad. Det ställs dock krav på det hela från företagen, man måste hamna på pallen i varje lopp, eller rentav vinna!

Det har tidigare pratats om att Infogrames ska byta namn till Atari, för att det varumärket är mer känt, speciellt i USA. I MX Rider 2002 står det faktiskt Atari överallt – i presentationen av spelet, längs banorna, på motorcyklarna och så vidare. Det är nämligen så att Infogrames kommer att använda sig av Atari som sitt varumärke för ”häftiga spel”, sin så kallade extreme label, och MX Rider är det första som släpps under det varumärket.

Summan av det hela är att MX Rider är ett bra motocrosspel, även om det har någon brist här och där. Om det kommer ett MX Rider 2 eller 2003 och de får in lite roligare sponsorer, snabbvändning i kurvor och lite mer tracktion – som det heter over there – så kommer spelet att lysa som polstjärnan. MX Rider är ett bra köp och i dagsläget det bästa Motocrosspelet till Playstation 2.