Redan när det första spelet kom till Playstation var jag imponerad, det var det första spelet som lyckats fånga en del av känslan av hur det faktiskt är att köra motocross. De tidigare försöken hade misslyckats enormt, titta bara på svenska Atods försök där inte ens världens bästa motocrossförare – Jeremy McGrath – fick spelet att glänsa. Version nummer två fick andra utvecklare och vissa saker blev bättre, men tyvärr försvann lite av den tidigare nämnda körkänslan. När spelet sedan utannonserades till Playstation 2 hade jag hoppats på att utvecklarna blivit varma i kläderna och att storverk skulle skapas.

Playstation 2-spelet har naturligtvis, som man kan förvänta sig, ett häftigt intro med allehanda häftiga tricks, hopp och täta Supercrossfighter. När spelet startar, eller i alla fall när menyerna kommer fram, känns spelet redan som en vinnare. Skapande av karaktär är inte heller nåt som THQ behöver skämmas för, här finns stora varumärken och man känner sig lite som en sponsrad proffsförare på den amerikanska cross-touren. Man står med val som om man ska ha hjälm från Shoei eller Troy Lee, byxor från Answer, Thor eller Fox. Angenäma val alltså.

Det är när själva spelet sätter igång som man blir besviken. Redan i starten känns allt lite fattigt, crosshojen känns lite tunn och den där känslan från sammansättningen av sin förare är trots sponsorskyltar runtom banan borta. Det känns inter längre glamoröst, det känns som om man har förflyttats till knattekross och inte längre befinner sig bland proffsen.

När man väl kommer iväg från startgrinden, då inser man snabbt att motorcykeln har samma fysik som en Mountainbike, den fladdrar nästan fram och om man drar åt nåt håll i luften – när man hoppar – så är det inte tala om någon mjuk följsam rörelse, utan motorcykeln svänger med kraft och om man inte hinner parera tillbaka kommer man att landa i nittio graders vinkel. Nu är det tyvärr inte så att det är motorcykelns rätt värdelösa hanterande som irriterar mest, för det – likt annat här i världen – justerar man sig efter och finner sig i. Det värsta är hoppen som är så stora att man kan fastna på dem om man har otur. Hoppen i sig själva är inte dåliga, utan kombinationen motorcykel och hopp tillsammans gör spelet fruktansvärt irriterande och i vissa fall på gränsen till ospelbart. Låt mig förklara; Om man hoppar över tre hopp, då är tanken att man ska landa i nerförsbacken från det tredje. Om man nu i stället missar hoppet och råkar landa mellan det andra och det tredje, då är hoppen så nära varandra och då branta att motorcykeln inte klarar av att köra upp. Då tvingas man köra upp en bit och sedan rulla bakåt tills man faller – sedan placeras man på ett avsnitt där man lätt kommer iväg. Under tiden man står där som ett fån och inte kommer upp för hoppet passerar de andra förarna likt en revy förbi en och förstaplatsen man hade är snabbt förbytt till en jumboplacering. Här pratar jag inte irritation, det är mer än så.

Banorna är varierande, de varierar från bra till värdelösa. Supercrossbanorna är genomgående bra, men så har vi jordbanorna som man ibland kan tro är ett skämt. De liknar inte motocrossbanor, utan känns mer som en nödlösning. Jag skulle vilja se den motocrossbana som ligger mitt i ett industriområde med järnskrot runtom. Direkt livsfarligt skulle det ha varit. Eller den bana som är översnöad med stora stockar runtom.

Freestylesektionen, som är obligatoriskt i crosspel nu för tiden tyvärr, har en massa lagom bisarra banor där man hoppar över det mest. Det finns många olika trick och allt som allt är den här delen av spelet helt okej. Och då har jag bortsett från spelkontrollen som naturligtvis är den samma.

MX 2002 featuring Ricky Carmichael är ett spel som jag hade hoppats mycket på, men som tyvärr har gjort mig enormt besviken. Letar du efter ett bra motocrosspel kan det vara värt att vänta tills oktober, för då kommer Infogrames MX Riders – som håller en betydligt högre kvalitet.