Metroid Prime Pinball

Flipper och konsol är två ord som normalt sett inte passar tillsammans. Det har släppts mängder med flipperspel genom åren, majoriteten av dem riktigt usla, delvis eftersom den riktiga flipperkänslan aldrig lär kunna simuleras utanför arkadhallen. Det finns dock undantag. Digital Illusions – ja ni ser rätt, skaparna av Battlefield – stod för några riktiga klassiker i början och mitten av 90-talet med Pinball Fantasies, Dreams och Illusions. Sedan dess har det inte direkt regnat kvalitativa flipperspel.

När jag först hörde talas om Metroid Prime Pinball trodde jag att det var ett dåligt skämt. Nintendo är ju trots allt kända för att exploatera sina varumärken överallt – på gott och ont. Visserligen har ju Samus alltid kunnat rulla ihop sig till en boll, men hallå? Utvecklaren av spelet – Fuse Games – hade redan stått för ett projekt vid namn Mario Pinball och med det spelet i färskt minne kände jag nästan för att gråta en skvätt över att de blivit tillåtna att sabba Nintendos i mina ögon bästa franchise. Detta var innan jag provade spelet. Efter att nervöst pillat i kassetten, startat och snabbt konstaterat hög klass på ljudkvalité och titelskärm kastade jag mig in ett av spelets bord – Tallon Overworld – och flera timmar senare kunde jag konstatera att mina värsta farhågor tack och lov inte besannats.

Det första man lägger märke till när man väl börjar spela är att grafiken är knivskarp. Borden – det finns sex totalt – är uppdelade över båda skärmarna och trots att det är en glipa på någon centimeter mellan dem så är det aldrig något tvivel om var kulan, ööh Samus, befinner sig. Bollfysiken fungerar häpnadsväckande bra och hur osannolikt det än låter gör faktiskt Metroid-temat till att stämningen i spelet höjs något enormt. Jag vet inte hur Fuse Games har lärt sig läxan sedan Mario Pinball, kanske är det för att Samus mer naturligt kan agera flipperkula än vår tjocke vän Mario – sin kulmage till trots – och att själva grundtemat i den mörka Metroidvärlden lämpar sig bättre än Marios dito. Den skarpa grafiken, den otroligt imponerande musiken, bollfysiken (kan bli nästa års julrim det här?) och Metroid-temat i sig förvandlar Metroid Prime Pinball till det bästa flipperspelet sedan Digital Illusions storhetstid.

Det sagt så finns det tyvärr en del tveksamma moment. Jag har redan nämnt att det finns sex bord men dessvärre är det bara två av dessa som fungerar i traditionell flipperstil. Det finns nämligen två spellägen: Single Mission och Multi Mission. I Single Mission handlar det i sann flipperanda om att få så höga poäng som möjligt på ett av spelets två – ja, endast två – huvudbord. De återstående fyra borden är bossbanor från spelläget Multi Mission där man förflyttar sig mellan alla spelets bord i vad man skulle kunna kalla flipperäventyr som går ut på att spöa bossar från Metroid Prime genom att skjuta Samus på dem, undvika deras attacker – som givetvis går ut på att få Samus att falla ner i rännstenen – och samtidigt samla poäng. Efter att ha spöat bossborden i Multi Mission kan man även spela dem i Single Mission men istället för att samla poäng ligger då fokuseringen på att döda bossarna så snabbt som möjligt vilket inte är speciellt givande, särskilt med tanke på att dessa bossbord inte håller samma kvalité som de två huvudborden Tallon Overworld och Pirate Frigate.

Det positiva är att ovan nämnda bord håller extremt hög kvalité och tål att spelas riktigt länge i dubbel bemärkelse. För det första är de väl genomtänka och innehåller mängder av händelser som öppnar sig beroende på hur bra man skjuter Samus åt alla håll och kanter. För det andra är det tur att borden är så bra eftersom man kan bli sittandes riktigt länge om man vill slutföra en spelomgång när man börjat bli duktig, vilket ger mig Lumines-vibbar. Problemet ligger i att det känns lite för enkelt att få extraliv vilket gör att en spelomgång kan ta längre tid än vad man tänkt sig. Samtidigt så vill man inte sluta när man ser poängen stiga mot oanade höjder man inte trodde var möjliga första gången man spelade.

Metroid Prime Pinball levereras med ett rumblepak som körs in i GBA porten, det är meningen att det ska tillföra lite känsla med synkroniserade vibrationer till kulans studsande men faktum är att det låter mer än det vibrerar och spelar man utan hörlurar är det inte ens värt att plugga i. Spelar man däremot med hörlurar kan man om man vill låta omgivningen lida av något som kan beskrivas som ett surrande tjut, min fru höll på att bli galen när jag spelade bredvid henne när hon försökte sova.

Till sist skall det åter igen påpekas att Metroid Prime Pinball verkligen är ett kvalitativt spel i en genre där vi knappast är bortskämda med bra titlar. Om alla bord hållit lika hög klass som de två huvudborden hade det här spelet antagligen aldrig lämnat min DS. Hur bra de två huvudborden än är så räcker de tyvärr inte hur länge som helst, men har man inte spelat på ett tag är det hur kul som helst att återigen plugga i spelet och jaga sina bästa poäng i några timmar. Metroid-temat visade sig passa utmärkt och mina farhågor om sell-out och att Samus goda rykte för evigt skulle vara fläckat visade sig vara helt felaktiga. Jag drar en lättnades suck över detta och återgår till att bekämpa Bug Beetles till mäktiga toner på Tallon Overworlds regniga yta.