Hur som helst, vid sidan av de klassiska plattformsspelen samt Mario Kart finns det ett sidospår som alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat – rollspelen. Super Mario RPG var det sista samarbetet mellan Square och Nintendo under Super Nintendo-eran. Nintendo förvaltade arvet väl tillsammans med Intelligent Systems i kanske det sista bra spelet till Nintendo 64, Paper Mario. Därefter släpptes Paper Mario: Thousand Year Door till Gamecube samt Mario & Luigi: Superstar Saga till Gameboy Advance.
Till skillnad från ”vanliga” rollspel har Nintendo inte lagt huvudfokus på handling i ovanstående titlar. Varje spel innehåller visserligen en genomarbetad dialog och någon form av ”prinsessan är kidnappad”-situation men det är ändå inte anledningen till att man suttit klistrad vid dem. Samma sak gäller Partners in Time, mer om detta om en stund. Handlingen utspelar sig i det gamla hederliga svampriket och går i korthet ut på att prinsessan Flugsvamp (enligt originalöversättningen, Princess Peach alltså) har smitit iväg med professor E. Gadds – ni vet, den skalliga farbrorn från Luigis Mansion – tidsmaskin och försvunnit spårlöst. Vilka är mer lämpade för uppdraget att rädda henne än allas vår tjocke rörmokare tillsammans med sin inte fullt så tjocke broder.
Partners in Time bygger på samma spelupplägg som det mästerliga Superstar Saga. Mario och Luigi styrs med styrkorset i en värld sett ur något som skulle kunna kallas ett isomeriskt perspektiv, alltså snett uppifrån. Man styr hela tiden Mario men Luigi följer tätt efter i broderns fotspår. En knapp används för att utföra saker med den ene brodern och en annan knapp för den andre. Efter en kort inledning träffar bröderna på sina yngre motsvarigheter efter att ha genomfört en tidsresa och det är här som spelet skiljer sig från tidigare delar i serien. Man kan välja om Mario och Luigi skall bära på sina små bebismotsvarigheter eller ta kontroll över dem själv. Delar man på sig och lallar iväg så att man inte längre befinner sig i samma rum visar den övre skärmen vad bebisarna håller på med och den nedre vad de stora bröderna gör. Hela spelsystemet med pussel och allt vad det innebär är givetvis uppbyggt kring detta och trots att de kanske inte skulle få någon medlem i Mensa att ens höja på ögonbrynen är de allt som oftast underhållande och gör att spelet aldrig blir tråkigt.
Allt eftersom spelet fortlöper lär sig bröderna – både de barn och vuxna – nya färdigheter. De äldre bröderna kan till exempel göra ett gemensamt snurrhopp för att ta sig över långa avgrunder medan de yngre kan gräva ner sig i marken för att ta sig förbi stängda grindar och dylikt.
En av de stora höjdpunkterna i spelet är striderna. De är uppbyggda med textkommandon precis som i många andra rollspel. Skillnaden är att man nu deltar interaktivt i varje attack man genomför samt det defensiva arbetet när fienden attackerar. Väljer man att hoppa på en fiende med Mario ska man till exempel trycka på A-knappen precis när hoppet landar på skallen för att orsaka extra mycket skada. Om någon fiende skjuter en eldboll kan man i liknande stil trycka på A-knappen för att använda den gamle Miyamotos urgamla knep som alltid ligger nära till hands när något farligt kommer emot en. Alla fyra bröderna har varsin knapp att hålla reda på och det finns ett flertal specialattacker som kräver att man snabbt måste trycka på alla knappar i olika kombinationer för att göra maximal skada. Överlag är systemet väldigt smart uttänkt och gör att man aldrig gäspandes sitter och trycker på en knapp i hopp om att striden snart skall vara slut. Sensmoralen: Det är roligt att slåss, eller?
Så, har man någon behållning av att spela vidare när man fått uppdraget att rädda prinsessan, upptäckt det roliga stridssystemet och löst några dubbelskärmspussel? Svaret är; utan tvekan! Om det är ovanstående faktorer som får en att sugas in i spelet är det den underbara speldesignen och framförallt humorn som gör att det hela inte börjar gå på baksug. Spelet innehåller alltså en enorm portion humor, under vissa partier sitter man där med det där fåniga leendet över hela ansiktet som man inte märker att man har förrän någon påpekar det. Dialogen, händelserna mellan de fyra bröderna Mario – ja de heter ju så, Mario Mario och Luigi Mario – och deras omgivning samt grafiken som illustrerar hela paketet gör att detta är en av de bästa upplevelserna på Nintendo DS. Spelet utnyttjar friskt ett brett karaktärsgalleri och platser från alla Mariospel du kan tänka dig. Det skall tilläggas att spelet är relativt linjärt. Det är aldrig något mysterium vart man ska bege sig men resans gång är så underhållande att det i det här fallet inte är något negativt utan tillför ett skönt flyt. Allt som allt tar äventyret ungefär 20 timmar att spela igenom. Jag fann spelet så underhållande att jag mer eller mindre sträckspelade det under två dagar.
Nintendo har ofta lagt upp dialogen så att den mer eller mindre driver med deras egen spelserie på ett otroligt fiffigt sätt och det är här som vi kommer till ett problem som jag redan behandlat i inledningen av den här texten. Det är lika bra att jag säger det rakt ut: Har man ingen tidigare erfarenhet eller insyn i Marios värld finns det tyvärr en risk att man inte kommer att njuta fullt ut av det här äventyret. Spelet i sig lär vem som helst kunna uppskatta på grund av dess briljanta upplägg men det som för mig för spelet ett extra snäpp upp på betygsskalan är den underbara humorn och referenser till andra Mariospel, samt att man känner igen alla karaktärer som återfinnes här och där.
Så summan av kardemumman är denna. Har man redan spelat de tidigare spelen och gillat dem ser jag ingen som helst risk att man inte skulle uppskatta även detta. Det tar element från de tidigare delarna och förbättrar dem med ett smart användande av de dubbla skärmarna. Har man tidigare inte upplevt någon av de tidigare delarna står man fortfarande inför ett mycket underhållande äventyr fyllt av skön humor, men en del av spelupplevelsen kommer att gå förlorad på grund av bristande referenser i spelets humor. Till sist, har man spelat tidigare delar och inte gillat dem kommer detta spel knappast att omvända någon.
Tillhör du någon av de två första kategorierna i ovanstående stycke är Mario & Luigi: Partners in Time helt klart: 1. Ett måste 2. Ett spel som inte lär göra dig besviken. Datumet ni skall pricka för i era almanackor är 27:e januari.