Mad World utspelar sig på Jefferson Island, en stad som genom diverse attacker blivit avklippt från omvärlden. Varje försök regeringen gör för att inta staden blir effektivt nedskjutet, bokstavligen. På Jefferson Island pågår ett TV-program som heter DeathWatch och det handlar om precis vad det låter som – att döda. Man spelar Jack som av någon anledning befinner sig i staden och tävlar i programmet. Självklart pågår mer saker under ytan och Jacks egentliga agenda visar sig snart. Hela spelet är inramat som ett TV-program, från myrornas krig som laddningsskärm till kommentatorer som pratar om det du gör på skärmen. Ja, det här spelet är en fest där arkadspelet Smash TV och filmen Running Man är inbjudna.
Jack behöver samla poäng genom att springa omkring på olika banor och döda människor så utstuderat våldsamt som möjligt. Kapa en kille med motorsågen du har inbyggd i armen? Inte så mycket poäng. Trä över ett bildäck över en kille, fortsätt med att penetrera hans huvud med en trafikskylt och avsluta med att kasta honom framför ett tåg besmyckat med vassa taggar? Väldigt mycket poäng.
När man samlat ett visst antal poäng öppnar sig fler fantasifulla kreationer på banan, till exempel en jetmotor att slänga in folk i, en stor kross, en enorm darttavla som ger poäng när man skjuter in människor i den. Detta möjliggör ännu mer slakt och därför ännu mer poäng. Efter tillräckligt mycket poäng blir bossen upplåst och efter den är det vidare till nästa bana. Varje bana inklusive boss måste klaras under viss tid så det gäller att effektivisera sitt dödande.
Om Mad World är en fest med Smash TV och Running Man inbjudna så äger den rum mitt i Sin City. Hela spelet går i svart och vitt, med undantag för blodet som är rött. Aldrig har jag sett ett Wii-spel som så effektivt och läckert lyckas kamouflera den underlägsna prestandan på maskinen det spelas på. Mad World är ett väldigt snyggt spel med en väldigt snygg stil.
Kontrollen fungerar utmärkt och innehåller inget onödigt viftande. Det största minus som Mad World får är kameran. Det känns som att Jack hela tiden står i vägen för resten av spelet. Han får helt enkelt för mycket plats i rutan och som oftast är det svårt att få en överblick för vad som pågår. Utan några alternativ att ändra kameraperspektivet överskuggar detta faktum hela spelet, vilket är trist.
En annan sak att klaga på är enformigheten som spelet kan få efter ett par banor. Vad man behöver fråga sig är; hur många trafikskyltar orkar man trycka in i människor innan man tröttnar? Visst, varje bana erbjuder unika sätt att ta kål på dina fiender, men oftast behöver man nå en viss poänggräns tills de blir upplåsta och tills dess får man ibland döda på rutin. Trots detta är Mad World en unik upplevelse som andas attityd och svart humor, ingen ordvits menad. Det är roligt att spela och lockande att gå tillbaka till.