Punch-Out

Och visst är det Punch Out alltid, återigen får man iklä sig rollen som Little Mac och slåss mot överlägsna motståndare, den ena lustigare än den andra. Varje motståndare har ett särskilt rörelsemönster som det gäller att läsa av och använda till sin fördel. En blinkning, ett höjt ögonbryn, en darrande kroppsdel eller ett visst utrop, allt möjligt pekar på vad motståndaren kommer göra härnäst och man måste veta vad man ska göra innan en näve hunnit landat i ens ansikte. Om man ska prova på rörelsekänsliga kontrollmetoden så gör det i början av spelet, det blir snart nästan omöjligt att hänga med. Som tur är finns den klassiska kontrollmetoden kvar, och den är given.

Det allra mesta är intakt från de tidigare spelen, förutom några få undantag är musiken, karaktärerna och spelsystemet i karriärläget nästan exakt samma som Punch-Out från 1987. Ju mer jag spelar spelet och återser majoriteten av de älskade boxningskämparna, bland andra Glass Joe, Von Kaiser, Great Tiger, Bald Bull, så inser jag att Nintendo inte har försökt sig på något annat än just det, Punch Out i ny kostym.

För visst är det snyggt, färgglatt och humoristiskt. Ett stort plus är att boxarna alltid pratar på sitt modersmål. Varje boxare har verkligen sin egna märkliga personlighet och rör sig på helt olika sätt i ringen. Strategin som man arbetade fram under en match måste helt bytas ut inför nästa match vilket gör varje kamp unik och aldrig rutinmässig. Om man har problem med en särskild motståndare finns det nu även ett träningsläge där man kan slåss mot varje boxare utan att ta skada, mycket användbart.

Nya Punch-Out innehåller för första gången ett läge där två spelare kan slåss mot varandra. Med små enkla medel har Nintendo lyckats skapa ett mångbottnat flerspelarläge som är roligt och räcker mycket längre än vad man kan tro.

Punch-Out är ett läckert litet paket, med betoning på litet. Med färre unika boxare än Super Nintendo-versionen är det faktiskt en besvikelse när man tittar på mångfalden, eller avsaknaden av den. Ett flerspelarläge räddar det litegrann men när jag möter boxare med samma taktik från 1987 som gör det möjligt för mig att jag rusa igenom två tredjedelar av spelet på en dryg timme så blir jag besviken. Nintendo spär ut spelet med utmaningar där man ska besegra sin motståndare på särskilda sätt vilket ändå inte försvarar antalet boxare i spelet.

Det här är ord från någon som spelat dom gamla Punch-Out-spelen till leda. Bristen av nya boxare är stor nog för att sänka betyget. Men för någon som aldrig spelat det förut spelar inte det någon roll, för då är Punch Out ett lysande spel som strålar av spelglädje och humor. En stark rekommendation helt enkelt.