International Superstar Soccer (ISS) är en mycket känd och populär spelserie. Nu på senare tid har den delats upp i två spel – Pro Evolution Soccer och så ISS. Pro Evo är mer åt simulatorhållet, medan ISS är raka rör och bjuder på arkadaction till 110 procent.
Efter att ha titta på Fifas vm-spel har man snabbt blivit bortskämt med att spelarna verkligen är lika sina original. Här är det inte riktigt så, det tog ett bra tag innan det gick upp för mig vem den flinta snubben på högerkanten var i Sverige – det var Henke Larsson. Bara att han hade blivit renrakad i stället för korthårig. Ljungberg har en mörk, vanlig frisyr och all karisma som spelarna erbjuder finns alltså inte där. Så har det varit tidigare också, men nu efter Fifa-spelet har ribban höjts, eller i alla fall mina förväntningar.
ISS är som sagt ett arkadspel och det märker man så snart man kommer igång med spelandet. Här kan man hålla i bollen på ett rätt bra sätt och man behöver inte köra snabba pass för att avancera uppåt på plan. Dock är det som vanligt i fotbollsspel en bra taktik, att göra ett säkert pass så snart en spelare attackerar, för då måste denne vända upp och man kan få några pixlars försprång. Allt går snabbt och det är viktigt när det gäller arkadspel överlag, på tempot kan man inte klaga. En sak som tyvärr ofta finns med i arkadspel är att man kan göra mål på ett och samma sätt hela tiden. Nu finns ingen glasklar vinst-varje-gång-teknik, men om man springer på ena kanten och skjuter stenhårt mot målet så är chansen överhängande att målvakten lämnar retur åt andra kanten – och där kommer ofta den andra forwarden, sedan är det bara att lägga in den i öppet mål.
ISS är kul att spela själv, men eftersom det är ett arkadspel – hur många gånger ska kille säga det undrar säkert många, jag också – är den huvudsakliga behållningen när man spelar flera. Man kan trängas upp till fyra personer framför tv-apparaten. När man spelar mot en mänsklig motståndare gör inte arkadmissar så mycket, för då känner man till dem och kan även använda dem själv. När datorn styr är det mer modiga mål, de målen man börjar med att göra – men så lyckas datorn få in ett skitmål, alla mål som han gör är skitmål i och för sig, och så kommer kontring på höger eller vänster sida med skott och eventuell retur.
Spelet är snyggt och det är inget fel på rörelser och så vidare. Det är dock inte tal om någon övermäktig grafik, utan trots att det är frågan om marknadens kraftfullaste maskin är grafiken relativt enkel. På Playstation 2-spelet kan det börja hacka lite när det blir en trängd situation med många spelare inblandade, sånt slipper man på Xbox-versionen. Ljudet är bra, det är som det bör vara – lite bolljud, publikskrik och sånt som hör fotboll till. Även här har Fifa höjt ribban en aning, i och med att det skriks och sjungs som aldrig förr i nya VM-spelet.
Hur står sig ISS till Xbox mot Fifa undrar säkert många, i alla fall undrade jag det. ISS och Fifa har helt plötsligt börjat tävla på mer liknade villkor eftersom Fifa har blivit nåt slags fotbollens NBA Jam, med specialeffekter och annat som inte varit med tidigare. Det som skiljer är hastighet, ISS är mycket snabbare, medan Fifa bjuder på snyggare och mer förfinad underhållning. Här är det fortfarande individens smak som avgör vad som är roligast.