Solnabaserade Amuze kommer nu med sitt andra spel och det är precis som det första baserat på prisjägaren Jack Wade. I första spelet fick vi alla stifta bekantskap med Jack och den relativt odrägliga spelkontrollen. Vi fick också lära känna vad som måste vara världens genom tiderna sämsta motorcykelkontroll. Den eller de som skapade motorcykeldelen borde aldrig tillåtas komma närmare än 3 meter från en dator och samma gäller den eller de som godkände den. Herregud är det enda jag kan säga om den. Skulle motorcyklar hanteras på det sättet i verkligheten skulle betydligt fler olyckor inträffa.
I första Headhunter var Jack lite valpig och behövde akut träffa en stylist. Han hade en rätt nördig frilla men hans stenhårda attityd gjorde att han fortfarande uppfattades som en tuff kille. I Headhunter Redemption har Jack åldrats och valpigheten är borta, han påminner om Tom Cruise i nya filmen Collateral. Cruise är precis som Jack gråhårig. På sin ålders höst har Jack nu hittat en adept, skulle man kunna säga. Jack är nämligen inte huvudperson i sitt andra spel, utan det är i stället en tjej vid namn Leeza.
Leeza är en stereotyp. Hon har som alla tuffa tjejer kort hår, är tatuerad och som grädden på moset har hon rött hår. Varför har nu tuffa tjejer har kort rött hår kan man undra, men så är det tydligen. Av detta kan man lära sig att inte bråka med dem och det borde många längs spelets gång fatta. Nu har Leeza inte superkort hår, hon har bara inte långt hår, men nog om hennes yttre. Nu till att prata om hennes inre, till exempel har hon en svullen körtel i halsen, det från en förkylning som hon dragits med en längre tid. Okej, nu svamlar jag.
Leeza har alla Jacks rörelser och kan ta hand om sig själv minst lika bra som Jack. Det gör att man inte tappar själva spelandet från Jack, men som alltid är det inte lika kul att spela med en ny karaktär som med en gamla hederliga som man köpte spelet på grund av. Se bara på Metal Gears senaste spel.
Nu för att gå till spelandet, som är det viktiga i ett spel. Kontrollen har förbättrats från första spelet. Nu kan man faktiskt låsa siktet automatiskt och det fungerar allt som oftast ganska bra. Ibland kan siktet fastna på fel saker och det blir man frustrerad på, men inte så man vill ta ut skivan och döda spelet – något som har hänt mig några gånger. Det jag försöker förmedla nu är att vapenkontrollen är av helt okej klass, även om jag skulle kunna rabbla upp några som lyckats bättre.
Ett parti som jag faktiskt gillar, även om jag ogillar själva konceptet, är pusselbitarna. Jag har svårt att förstå varför det ska finnas pusselelement i spelen, varför skulle man göra sånt någonsin. Varför skulle en nyckel gömmas på ett dumt ställe för att man ska komma in i ett rum och så vidare. I Headhunter Redemtion har man valt att använda sig av pussel vilka liknar hjärngympan som man hittar i kvällstidningarnas helgbilagor, när det är någon oattraktiv tråkmåns som är medlem i MENSA som vill visa hur smart han är och har valt ut problem för oss mindre begåvade läsare att bita i. Kodnycklarna ska låsas upp och det gör man genom att färdigställa sekvenser, det börjar lätt men blir mer komplicerat med varje kodnyckel. Alla lösningarna är logiska och man får ibland sätta sig ner en liten stund och analysera de tre föregående exemplen för att man ska lyckas få till den fjärde rutan.
Ibland blir det mycket hämta saker för att kunna komma förbi en passage och så vidare, men det ska väl vara så i spelens värld tydligen. Tills någon säger stopp i alla fall. Nu tror jag ingen lyssnar, men: sluta med dessa meningslösa minimysterium i spelen!
Spelet försöker ibland bjuda på lite varierande spelsätt, som när man ska skjuta spindlar med ett kikargevär. Den delen är för övrigt lika tråkig som irriterande och att mitt spel hängde sig precis efter att jag klarat det var väldigt – och då menar jag väldigt – frustrerande.
Grafiskt sätt är det inte på topp, men det är snyggt rakt igenom. Det är absolut inte några muntra miljöer och det kanske det inte ska vara om man tar sig tid att lyssna på spelets handling. Den kan ibland vara lite i överkant, men det är inte någon Metal Gear Solid-filmkavalkad tack och lov. I filmsekvenserna har många, i alla fall jag, blivit van med riktiga skådisar som verkligen kan det här med hur man uttrycker sig via olika tonfall och så vidare. Därför låter det ibland lite visset när konversationer inte levererar den tyngd som de borde i en sådan situation.
Musiken från första spelet var pampig. Den var tänkt att leverera samma stämning som musiken gör i en film. Det gick inte riktigt hem på grund av att spelet inte kunde leverera sin del till inlevelsen och samma sak är det i Headhunter Redemption. Musiken är enormt seriös medan spelet är ett spel. Att man allt som oftast sitter med en vanlig tv och ljudet ur denna gör att musiken heller inte lyfter upp atmosfären som i en biosalong. Amuze vann priser för musiken i första spelet och kommer säkert att göra så med det här också.
Headhunter Redemption är ett bra spel som bjuder på det mesta man kan önska i genren. Det har samlat på sig olika saker från många spel, blandat ihop dem så det passar spelet och av detta blir det Headhunter Redemption. Jag tycker det är ett kul spel och rekommenderar det till alla som gillar genren, men det finns bättre spel på marknaden och det kan inte ses mellan fingrarna med.