Fifa Street 2

Fifa Street 2 är själklart uppföljare på spelet med samma titel från föregående år. Eller, det har ingen tvåa bakom sig, men det förmodar jag att du räknade ut. Jag är till att börja med väldigt kluven till att göra fotboll till en tuff gatusport. Basket känns så mycket tuffare. Det gör också hockey även om jag aldrig riktigt gillat de spel som kommit till genren.

Electronic Arts har fördelen av att ha alla de riktiga spelarna och det kryddar tillvaron. Däremot kryddar det inte själva spelet. Ett par matcher kan det vara kul med alla finter, lobbpassningar och självklart de superråa fällningarna. Snabbt kommer verkligenheten krypande, man blir mättad. Det är som att få ett ton chokladpudding och så äter man för snabbt. Hur gott den än var för några minuter sedan är man bara spyfärdig helt plötsligt.

Kontrollen är ganska bra. Den är lätt att ha att göra med, även om den kan vara lite trixig då planen är ganska liten. Det gäller att göra snabba beslut. Dock är det synd att säga att det är ett spel bara baserat på skicklighet, det är rätt mycket slumpen som avgör. Ibland låter man som Urkle – did I do that? Men det är bara att tacka och ta emot, för lika snabbt får din motståndare in en totalt oförtjänt flytboll.

Upplägget är tre mot tre, plus en målvakt på i varje lag. Målet är att göra mål. Logiskt. Den karaktär man kan skapa är rätt snygg till skillnad från de flesta spel. I vanliga fall tycker jag man får någon elefantmänniska att utgå från, nu får man en trendig kille som känns bra att associera sig med från start. Kläderna man får från början är dock rätt duktigt fula. Det tycker jag är dumt då det kan göra att man tappar lusten att spela lite. Kanske mitt metrosexuella jag som talar, men jag tycker så. Detta på samma sätt som det är roligare att se en film med en snygg tjej än med en mindre snygg.

Musiken för gatufotboll är tung och är snarare lånad från basket än något annat. Det rimmar lite illa kan jag tycka. På något sätt är inte en fotbollsspelare lika tuff som en två meter stor kille vid en basketplan. Tänk själv, Dennis Rodman kontra Kim Källström. Jag skulle hellre hamna i bråk med Källström vilken dag som helst i veckan.

Gillar du fotboll behöver du inte alls gilla det här spelet. Det är som att jämföra freestyle motocross med motocross. De har samma prylar men helt olika typer av utövare och sportlig anda. Jag tröttnar snabbt på spelet och hela konceptet. Spelet är i det stora hela bättre än sin föregångare, men med mer av samma var jag mättad redan på förra titeln.