Bethesdas Elder Scrolls når nu till Xbox 360 och vi gillar det.
Så i mångt och mycket är Oblivion samma sorts spelupplevelse som Morrowind, men bättre på i princip alla håll. Alla små störningsmoment har eliminerats. Striderna kräver äntligen mer än att bara hålla inne attackknappen. Gränssnittet är vida mer överskådligt. Bybor och andra landstrykare har fått mer distinkta personligheter. Och de audiovisuella framstegen kan väl inte ha undgått någon – Morrowind var när det släpptes överraskande snyggt för att vara ett rollspel men Oblivions grafik imponerar oavsett sällskap.
Ska man trots allt försöka leta brister hittar man faktiskt några. Morrowinds distinkta asköknar har bytts ut mot fantasyklyschiga skogslandskap, likaså är huvudhandlingen mer banal. Jämfört med sina föregångare är spelvärlden som tidigare nämnts avsevärt mindre, även om det i det här fallet mest är en fråga om gradskillnader i helvetet. Ett problem som alla Elder Scrolls delar är också att det kan bli aningen enformigt efter ett tag. Det finns hundratals grottor och labyrinter, men i slutändan är det faktiskt inte mycket som skiljer dem åt. Det här bör dock inte tolkas som att Oblivion skulle vara kortlivat. När man väl börjar tröttna har man sannolikt hållit på bra mycket längre än vad de flesta andra spel håller. Spelar man i lagom doser kan det räcka nästan hur länge man vill, själv ligger jag på dryga hundra timmar och är fortfarande hugad.