Doom 3 utger sig för att vara ett riktigt läskigt spel, men som jag ser det finns det problem som står i vägen för det. Först och främst handlar det om att spelet ganska snabbt blir förutsägbart då skrämseleffekterna består av i princip av samma moment hela tiden – gubben i lådan-konceptet. Förutsägbarhet rimmar som bekant illa med rädsla och jag upplever därför Doom 3 som ett actionspel i första hand.
Det är just spelmekaniken som jag har störst problem med, för själva presentationen är mycket bra. Miljöerna är lika snygga som de är hotfulla med massor av grafiskt lull-lull intakt från PC-versionen. Ljudbilden är enligt mig spelets största styrka, då den i första hand inte förlitar sig på läskig musik för att bygga stämning utan låter något så effektiv som ensamt ekande fotsteg avlösas med bland annat viskande röster, avlägsna skrik och väsande ångventiler. Mycket klaustrofobiskt och effektfullt. Kontrollen är också i absolut toppklass och skuggar den i Halo utan några som helst problem. Tempot är högre i Xbox-versionen av Doom 3. Det är något som spelet vinner på då det skapar en större känsla av utsatthet och kompletterar dessutom handikappet med att man inte kan hålla i en ficklampa och ett vapen samtidigt på ett utmärkt sätt. De vapen som finns att tillgå är rejäla och skapar precis den där känsla av makt man eftersträvar i spel som detta. Xbox-versionen innehåller i princip samma flerspelarläge som på PC, men har även ett exklusivt kooperativt läge för två spelare.
I slutändan upplever jag Doom 3 som ett mycket kompetent förstapersonsspel, men trots all teknisk brillians blir steget tillbaka till grundkonceptet för långt och det leder till att spelet inte når det absoluta toppskiktet. Trots allt handlar det i slutändan om man har kul eller inte och jag är en aning mer kräsen när det gäller förstapersonsspel dessa dagar då ribban har höjts avsevärt.