En av världens hårdaste och hemligaste agenter är här ännu en gång för att rädda världen utan att vi ens märker av det.
Splinter Cell: Chaos Theory är del tre i den kritikerrosade spelserien från Ubisoft. Förutsättningarna när man sätter sig för att spela, är identiska med tidigare upplagor. Spelaren är Sam Fisher, anställd av amerikansk underättelsetjänst för att penetrera och infiltrera installationer och platser ingen annan kan nå. Blir han tillfångatagen eller dödad gäller samma regelbok för dig som för Mr. Bond, arbetsgivaren förnekar Fishers existens. Kärnan i Splinter Cell består således av att man till stora delar skall smyga sig igenom nivå efter nivå och helst inte lämna vare sig spår eller vittnen efter sig.
De tidigare spelen har inriktat sig på global terrorism i någon form och det gör även Chaos Theory. Handlingen kretsar kring den senaste formen av internationella hotbilder, nämligen informationssamhällets brister. USA, Japan, Kina och Nordkorea är alla inblandade i ett högt spel som kan få katastrofala följder för resten av världen och det är Fishers uppgift att bringa ordning i det kaos som uppstått. Handlingen presenteras på samma sätt som i tidigare spel genom mellansekvenser i form av korta nyhetsuppläsningar och lite snack med Lambert om vad som bör göras härnäst. Tempot är högt, och det är ibland svårt att hänga med i vad som händer och vad som är nästa uppgift. Det är en av spelets svagheter i min mening, då själva historien sällan upplevs som engagerande eller spännande, snarare stressad och ibland osammanhängande.
När det gäller spelandet har det skett både små och stora förändringar sedan tidigare spel. En märkbar och genomgripande förändring, är att Fisher numera använder sig av en kniv. Det kanske inte låter som en så stor sak, men faktum är att det förändrar en hel del i hur man avancerar i spelet. Kniven kan till exempel användas till att skära upp tältdukar och på så sätt skapa genvägar kring patrullerande vakter och starka ljuskällor. Självklart är den också ett ypperligt hjälpmedel i närstrider. Vapenarsenalen har utökats med bland annat tillsatser som förvandlar Fishers diskret ljuddämpade vapen till ett dånande hagelgevär, eller till ett effektivare ptickskyttegevär. En annan viktig nyhet är möjligheten att temporärt störa elektrisk utrustning samt hacka elektroniska lås och annan lösenordskyddad utrustning.
Förutom skuggornas roll i spelet, är ljudet numera en viktig faktor. Nu måste man även hålla koll på en ljudmätare som indikerar hur pass högljudd man är, men den kan även ge fingervisningar om att omgivningen är tillräckligt bullrig för att man skall kunna passera obemärkt. Nytt är också att varje uppdrag erbjuder tre stycken valmöjligheter för hur man vill vara utrustad. Man kan välja ”stealth”, ”assault” eller ett alternativ som är en kombination mellan de båda. Efter varje avslutad bana får man dessutom en ranking, där statistik som antalet utlösta larm, döda fiender och utförda objekt radas upp. Rankingen låser inte upp något nytt i spelet, men den skapar ett extra tävlingsmoment för de som siktar på ett felfritt resultat.
Bandesignen har förändrats till det bättre. Nu finns det ofta ett flertal sätt att ta sig från utgångspunkt till mål och ordningen för när och hur man kan utföra saker är inte lika cementerad som tidigare. Intelligensnivån på fienderna känns en aning mer balanserad, men jag upplever ändå dem som rätt så förutsägbara och robotlika i sitt agerande, vilket resulterar i att de sällan gör något oväntat.
Grafiken i Chaos Theory är minst sagt bländande och höjer sig rejält i denna upplaga av spelet. Det skapar en atmosfärisk och spännande värld att utforska. Animationer på Fisher är dessutom förfinade ytterligare några snäpp och det hela ser mycket verklighetstroget ut.
Singelplayern består av 10 banor och speltiden bör landa på mellan 10-15 timmar innan man är färdig med spelet. Är man inte nöjd efter detta, finns två olika typer av flerspelarlägen, Co-op som är nytt för serien och Spy Vs Mercs, som debuterade i Pandora Tomorrow.
Co-op handlar, som namnet antyder, om att hjälpas åt över fyra specialdesignade banor. Motståndet består av fienden och utmaningar som själva miljön sätter. Det kan handla om att man måste hjälpa varandra upp till högre nivåer genom att klättra på den andra spelarens rygg, eller genom att simultant öppna dörrar. Co-op är kul och tillför en extra dimension till spelserien. I Spy Vs Mercs spelar man som flest fyra spelare, två spioner som skall utföra en uppgift, och två tungt beväpnade vakter som skall förhindra detta. Det finns 11 banor att tillgå, sex nya och fem gamla, och det är fortfarande rätt så knepigt och tålamodskrävande att spela.
Splinter Cell: Chaos Theory är ett mycket mer komplett spel än tidigare versioner och finslipar mycket framgångsrikt på en redan gedigen spelmekanik. Det lämnar större utrymme för improvisation och kreativitet hos spelaren, utan att förlora fokus på vad som egentligen skall utföras. Om UbiSoft kunde jobba lite mer på hur själva historien presenteras och att skapa en lite mindre förutsägbar intelligens i spelet, börjar det bli svårt att hitta några större fel på denna produkt.