Colin McRae: Dirt 2

Colin McRaes rallyspel har alltid varit av hög klass, men de stagnerade för några år sedan. Det blev för enformigt med rally i skogarna världen över. Då hottade utvecklarna Codemasters upp konceptet och kom med Dirt, som gjorde spelet mer arkad och tilltalade även jänkarna som inte riktigt gått igång på spelet tidigare.

I och med att Dirt blev mer arkad än tidigare spel blev det också ett spel som – i alla fall jag – spelade igenom och sällan startade upp igen. Nu i uppföljaren, Dirt 2, har Codemasters jobbat mer på att knyta ihop säcken – och lyckats riktigt bra. De har fokuserat mer på adrenalinfylld banracing med olika typer av fordon. De har självklart med rallybanor också. Det finns många olika typer av fordon, allt från rallybilar till snäppet under lastbilar – eller vad man nu ska kategorisera en Hummer H3 som. SUV kanske? Bilarna har mycket olika egenskaper, vissa är som att köra en båt – och då syftar jag på de större fordonen – och andra kan man vända på en femöring. När man hoppar från olika typer av bilar i samma klass är skillnaden också så stor, till exempel är en liten rallybil snabb och lätt medan en större är tyngre i svängarna och klarar hoppen mycket bättre. Det här gör att när man kör en annan liknande bil är det lätt att glömma att köregenskaperna förändras, och i alla fall jag gör bort mig rätt ofta under första varvet.

Rallycross är mitt favoritgift. Varierande långa banor, med många kurvor och diverse överdimensionerade hopp. Det går snabbt och det blir många ofrivilliga – och frivilliga – knuffar med de andra tävlingarna. Det här är den tätaste formen av racing i spelet och det är som sagt den jag personligen uppskattar mest. Banorna är väldigt bra konstruerade för att föraren ska få jobba maximalt, det är väldigt få andpauser. Banornas underlag varierar med jord, sand, lera, asfalt och betong. Det gör att egenskaperna förändras beroende på om man kör på halt grus eller på asfalt med totalt grepp. Det gäller att läsa av underlaget för att köra på rätt sätt. Det är inte rallycross som här hemma, utan det är en bana utan alternativspår och som sagt hopp som i vanliga fall hittas på en stadiumcrossbana. Att rallycrossen har växt beror på att den i USA blivit en publiksport då före detta extremsportare hittat dit. Till exempel kör numera före detta BMX-guden Dave Mirra rallycross, det gör även FMX-galningen Travis Pastrana och Formula D-mästaren Tanner Foust. Sedan finns webbkändisen Ken Block med, killen som gör det galnaste av det galna med en bil på Youtube. Alla dessa herrar, och ett gäng till, tävlar i X-Games som innehåller allehanda extremsporter. Det körs en gång per år, men det är ett stort publik och tv-event.

I och med att de har satsat på personligheter har spelet också fått mer attityd. De stora namnen pratar med varandra under racen, även med spelaren såvida man lyckas med något bra – eller klipper dem på ett eller annat sätt. De är väldigt trevliga och undrar till och med om man är okej när man – med vilja – sopat rakt in i dem för att köra förbi. Det får mig att få lite dåligt samvete och jag försöker så gott det går undvika dem, speciellt Tanner som jag är bekant med. Han är kompis med av mina kompisar – i verkligheten, inte på Facebook. Utöver artigheten bromsar de också oftast för att undvika kontakt mellan bilarna.

Spelaren får tävla världen över och alla race kan väljas i svårighetsgrad innan, vilket gör att om man är lite sämre på en sorts racing än en annan kan man justera svårighetsgraden för just det racet. Förutom att motspelarna kör olika snabbt när man justerar svårighetsgraden får man också ett ökat antal flashbacks, vilka gör att man kan spola tillbaka tiden några sekunder och på så sätt undvika till exempel en krock.

Det är inte bara racing från A till B, utan det finns olika uppdrag som man kan lösa för varje bana, eller utmaningar kanske är ett bättre ord. Sedan finns det olika racingformer, så som att man ska dominera sträckor, siste man elimineras fortlöpande fram till två är kvar, köra på uppställda hinder och teamrace. I det sista väljer man en av sina kompisar, till exempel Foust, Block eller Mirra.

Förutom att tävla världen över mot datorförare, kan man givetvis även köra mot andra online. Här förändras tankesättet för att köra radikalt. När man kör med rena linjer och utnyttjar banorna maximalt i singelspelarläget, då gäller det att köra snålt och hinna in i kurvorna. Det för att när man kör mot andra, då försvinner artigheten och alla har plötsligt ett sikte på sin bil. Tar man en bred kurva och ska sladda sig genom den – då kan man vara så säker på att någon skippar att bromsa och kör rakt in i sidan på din bil. Tar träffen dessutom vid fram- eller bakhjul kan man ge sig fan på att man snurrar runt också. Då är racet allt som oftast förlorad. Det gör att man får köra snålt för att hamna ur krocklinje, eller så kan man köra ifrån alla andra också kort och gott. Det sista har jag inte lyckats med, men fick finna mig med att bli distanserad av en snubbe som körde som ett skållat troll och konstaterade att den tekniken funkade bra. Fem sekunder före på tre varv lyckades han med. Den andra tekniken, att hålla sig undan, den är jag bättre på.

Colin McRae, som gick bort i en helikopterolycka, skulle förmodligen vara mycket stolt över Dirt 2. Det är ett mycket bra racingspel som bjuder på massor av nöje. Rallycrossen är det bästa, enligt mig, och jag vet att jag kommer spendera många timmar online med det framöver. Gillar du racing, då är Dirt 2 ett måste i spelsamlingen.