Uppföljare till välkända och älskade spel brukar oftast följa en viss ordning. Antingen får vi vänta minst ett par år på att utvecklarna skall färdigställa spelet, eller så hinner vi knappt spela klart innan det är dags igen. Lite så känns det med Call of Duty 3 som släpps nästan precis ett år efter att del två gjorde succé på Xbox 360. Nu några månader senare kommer ännu en version, men det beror inte på att utvecklarna lagt ner en massa extra tid, utan på grund av att Playstation 3-lanseringen försenades för oss européer. Call of Duty 3 är i princip samma som sin föregångare, det vill säga Call of Duty 2, och det är dessutom exakt vad vi spelade på Xbox 360 till största del. Så man kan lite krasst säga att soppan blivit aningen tunnare med tiden.
Vissa små nyheter har dock letat sig in i produktionen i jämförelse med COD2, bland annat möjligheten att slänga tillbaka granater som ligger och väntar på att brisera samt små interaktiva scener där man hamnar i närstrider med tyska soldater. Dessa scener försöker skapa en större närvarokänsla och förmedla den skräck som soldater måste ha upplevt när geväret utbyttes mot enbart bajonett eller knytnävar. Problemet är dock att dessa ögonblick i spelet sällan känns vare sig spännande eller läskiga, men lite mer interaktiva än på Xbox 360 då man faktiskt får vifta lite med handkontrollen för att gå vinnande ur bataljen. Japp, som på Nintendo Wii-versionen kan man säga.
Grafiken har fått sig ett lyft och spelet innehåller massor av vackra banor att vila ögonen på. Det som står ut främst är ljussättningen och röken som är mycket imponerande. Spelet flyter på bra trots den frenesi som utspelar sig på skärmen med massor av scriptade sekvenser där hus exploderar, flygplan störtar och med ett myller av soldater som utkämpar den bittra striden. Kontrollen är, precis som i Call of Duty 2, utmärkt och har den där rätta känslan av precision och balans som funkar så bra på konsol. Det man skulle kunna tro är att Playstation 3 med alla sina resurser vi hört talas om skulle lägga Xbox 360-versionen bakom sig, men så är inte fallet. Spelet går till att börja med i 720p, inte full HD som är framtiden inom spel som vi hört från Sony, och sedan har det drabbats av lite konstigheter så som att grafiken kan vara lite opolerade på sina håll. Summan av det här blir att Xbox 360-versionen drar längsta strået av de två.
Ljudbilden är också utmärkt med pampig musik och där den mullrande och kaotiska bilden av ett fullskaligt krig är perfekt återgiven. En sak på minussidan är dock att vi som spelat igenom del två i serien, återigen måste lyssna på exakt samma röstsamplingar från de tyska soldaterna. Det känns lite billigt tycker jag.
Mest negativt är dock själva speltempot som jag ser det. I denna upplaga av spelet känns det som om utvecklarna bestämt sig för att nu jäklar skall vi brassa på allt vi har och bara fortsätta med det. Detta leder till att tempot aldrig förändras i spelet, utan det är i princip hela tiden kaos och panik som följer, vilket gör att man blir lite krigstrött efter ett tag. Smartare vore att även lägga till lugnare scener, för som spelare vill man hämta andan då och då för att kunna njuta av spel som detta. Sen förstår jag inte alls meningen med att tvingas se om intro-sekvenser om och om igen. Att inte kunna klicka sig förbi dessa blir väldigt tröttsamt i längden.
Största förändringen ligger alltså inte i enspelarläget, utan återfinns när man väljer att spela mot andra spelare. Nu påminner denna upplevelse mer om spel som till exempel Battlefield 1942 då utvecklaren Treyarch blandar in stödet för fordon och tillåter så många som 24 spelare samtidigt att utöva TV-spelsvåld mot varandra. Förutom klassiska flerspelarlägen som man mot man eller att återerövra en flagga, finns nu även ett läge som helt enkelt kallas för krig. Det påminner lite om herre på täppan, för det handlar om att ett lag skall inta en slumpmässigt vald plats i spelet och försvara den så länge det går. Nu kan man också välja att spela som sjukvårdare, artillerist eller något annat som faller på läppen. Den klassbaserade indelningen möjliggör ett djupare strategiskt spelläge än vad som fanns i Call of Duty 2.
I slutändan känns Call of Duty 3 som ett mycket kompetent spel i andra världskrigs-genren, men det tillför inte särskilt mycket nytt. Det är snyggare, bullrigare och vräkigare än sin föregångare, men skulle jag rekommendera någon att köpa detta, eller spelet som släpptes förra året, blir det tveklöst så att Call of Duty 2 känns som det givna svaret. Läser du den här recensionen är du eventuellt en Playstation 3-ägare och då finns inte det alternativet dock.