Cavia är en liten utvecklare som vill göra stora spel. Med Bullet Witch märks det att de har idéerna och ambitionen. Men tyvärr har de inte riktigt talangen eller budgeten. Bullet Witch utspelar sig i ett dystopiskt 2013 där civilisationen sakta men säkert utrotats av en rad katastrofer, nu senast en invasion av demoniska arméer. Häxan Alicia tänker göra något åt det.

Tredjepesonsskjutare verkar vara det nya svart just nu och Bullet Witch hänger på trenden så gott det kan. Japansk kitsch möter Gears of War ungefär. Så istället för att gömma sig för att undvika kulor studsar Alicia istället runt i värsta Matrix-stil. Siktet känns tyvärr ganska fladdrigt men det visar sig att det inte gör så mycket, för fienderna håller sig still större delen av tiden. När de inte roar sig med att springa rakt in i väggar i alla fall, för det mesta är AI:n helt ok men när fienderna plötsligt står och tittar åt ett helt annat håll samtidigt som man skjuter dem i ryggen känns det tidigt 90-tal igen.

Alicias huvudsakliga vapen är hennes gunrod, ett massivt automatvapen med misstänkta drag av en typisk häxkvast. Den går även att uppgradera till andra former som hagelbössa och prickskyttegevär men de är ärligt talat sällan mer användbara än ursprungsvapnet. Det skulle i så fall vara gatlingkanonen som kommer till nytta ibland när man behöver spy osedvanliga mängder bly mot lede fi.

Häxa som hon är har hon även tillgång till mer ockulta förmågor. L-knappen plockar fram en meny med tre olika trollkonster, genom att trycka på L ytterligare en gång eller två växlar man till än starkare besvärjelser. Även om det kan vara lite pyssligt att hitta rätt i stridens hetta så är de flesta av dem både användbara och effektfulla.

Den allra första magi man får är Willpower som rätt och slätt blåser bort allt som råkar stå framför en. Att det helt enkelt är ett sätt att visa upp spelets fysikmotor har jag inget emot när den samtidigt är så tillfredsställande. Redan tidigt i spelet fungerar det väldigt bra att kasta bilvak rakt in i Geist-horderna och allt eftersom man uppgraderar förmågan blir den mer effektiv. På högsta nivå slits byggnader sönder och alla lösa föremål slungas i en kavalkad av brinnande förödelse mot vad som än råkar ha oturen att stå framför en. Bullet Witch visar hur en fysikmotor kan vara mer än bara en kul distraktion för att istället bli en fundamental del av spelet.

Willpowers förstörelsekraft bleknar förstås i jämförelse med den tredje nivåns förmågor med namn som Tornado och Meteor. Andra magier är mer pragmatiska, Ancient Wall slänger upp en mur att ta skydd bakom medan Raven’s Panic framkallar en svärm av korpar som distraherar samtliga fiender. Allt som allt erbjuder de nio olika besvärjelserna en behövlig extra dimension i stridandet.

Alicia själv är så goth-chic man kan bli, med spetsar och volanger nog att göra Final Fantasy X:s Lulu avundsjuk. Tyvärr tog designbudgeten slut vid huvudpersonen. Geists som utgör nio tiondelar av allt motstånd man stöter på ser ut som hudflängda marinsoldater som skulle få Chimeras i Resistance att se smakfulla ut. Den sista tiondelen är inte charmigare den heller, eller vad sägs om flygande hjärnor kallade Walnut heads? Och där Alicia är en fröjd att se i rörelse klampar såväl allierade som fiender omkring som lobotomerade zombier.

Lika blandad kompott är det när det kommer till miljöerna För varje magnifik ruinstad så får man genomleva ännu en oinspirerad kyrkogård eller parkeringsplats. Det kompenseras kanske av att alla områden är fyllda av lösa föremål som både Alicia och de psykiskt begåvade fienderna kan kasta omkring som elefanter i porslinsbutiker men när såväl fiender som objekt ibland poppar upp från ingenstans så är vi nästan nere på plus minus noll igen.

Spelet är ganska kort med bara sex – visserligen långa – banor och ingen multiplayer. Däremot finns det en mängd nedladdningsbara banor att ta del av. Detta är kanske inget jag skulle nämna i normalfallet men de är ovanligt generöst prissatta. Tjugo Microsoft points – dryga två kronor – är inte mycket pengar för ett nytt uppdrag.

Så Bullet Witch tar med ena handen och ger med den andra. Spelandet pendlar mellan det långrandiga och det storartade, mellan slentrian och geni. Samtidigt som Bullet Witch ofta är en ganska alldaglig skjutare bjuder det på en del scener som ingen bör missa. Att nedkämpa en gigantisk bevingad demon ovanpå ett flygplan åkandes i 1000 km/h är något av det maffigaste jag upplevt. Och första gången man sliter en hel stadsdel i stycken med en tornado är det svårt att gör annat än bara stå och stirra. Jag vill gilla Bullet Witch mer än vad jag egentligen gör men mycket av spelet är tyvärr rent omotiverat. Kan du uthärda medelmåttighet för stunder av storhet så är Bullet Witch något för dig.