Text: McGyver
Digital Anvil påstod att de skulle ge oss spelare ett ben att tugga på medan vi väntar olidligt på en uppföljare till Halo och när jag fick höra att Bungie också hade haft ett finger med i spelet växte förväntningarna, huruvida de lyckades får du reda på lite längre ner.
Brute Force är ett brutalt fyrmanna gäng, 2 av krigarna är tjejer, och alla har de sina särdrag och specialiteter. Den första karaktären spelaren kommer i kontakt med är Tex, han är en typisk amerikan med Swartzenegger-attityd, självfallet kan han bära ett vapen i var hand. De övriga krigarna har egenskaper som till exempel värmeseende och osynlighetssköldar.
Ett attribut som skiljer Brute Force från medelmåttornas skjutarspelarträsk är att enda upp till tre spelare med en enkel knapptryckning kan hoppa in mitt i stridens hetta.
Ifall man vill spela ensam går detta givetvis lika bra, teoretiskt, men tyvärr blir det rena hönshuset på fältet när ”datorn” styr de övriga krigarna. När man spelar enskilt kan man växla mellan de fyra kämparna, tyvärr fyller det här inte någon som helst funktion, alla hinder går att störta med vilken kämpe som helst, kämparnas egenskaper har ingen betydelse. De datorstyrda kämparna går också att tillgiva order, såsom position och så vidare, problemet är bara att de lätt blir nermejade, de stereotypa hönshjärnorna förstår inte att flytta på sig när de blir beskjutna.
Det är en skrattretande klantiga skara fiender man får ha och göras med i Brute Force, slänger man en välriktad granat mot en bunt vakter som står vid en bunker och latar sig, så hörs ett krystat ”Oh crap!” tätt efterföljt av ett dovt smattrande, sedan yr vapen och ”medikits” runt och jag skakar på huvudet.
Under kampanj-läget kan man välja mellan tre olika svårighetsgrader, spelar man på standard svårighetsgraden klarar man lätt genom spelet på några dagar, och när man väl har staplat sig igenom spelet en gång är man nog trött på det, därför rekomenderar jag en svårare nivå från början. På varje planet ska man i princip utplåna allt som rör sig, vill man tjäna en extra slant finns också DNA-behållare och andra prylar man kan leta reda på.
Kontrollen, gränssnittet och hela miljön i känns igen från det ovannämnda Halo, men det tog inte många minuter före kallduschen kom, miljön ser kanske sagolik ut på avstånd men efter några kliv bland det stelt texturbeklädda grästuvorna och bergväggarna ändrade åtminstone min uppfattning, det känns som Digital Anvil har varit på god väg men har tappat gnistan på halva vägen. En trevlig effekt är en sorts näradöden-effekt, hela rutan blir mer och mer suddig och det ser ut som grafikmotorn fått problem med renderingen. Mellansekvenserna håller en god kvalitet, det är förvisso ingen realtidsanimering det är frågan om.
Att teleporteras runt på olika planeter och utplåna all världens varelser utan en story med något som helst djup kan inte bli mycket annat än trist i längden. Jag föreslår att om du trots mina negativa aspekter känner ett litet sug för Brute Force hyr det istället för att köpa det.