Bloodrayne

Tänk er Wesley Snipes i Blade, byt ut honom mot en rödhårig kvinna och ni har fröken Rayne i ett nötskal. Här handlar det om action i mängder och då agent Rayne är halvvampyr så är även blod en viktig ingrediens.

Storyn är ett knepigt hopkok från många b-filmer genom tiderna. Rayne är medlem i Brimstone Society, en förening som inriktar sig på att ta död på onda ting i världen. Spelet börjar i ett träsk i Louisiana där man kutar runt och tar död på zombies och stora spindlar. Efter en dryg timme i träsket blir det hela lite intressantare när man förflyttas ett antal år framåt i tiden och då är ens uppgift att stoppa nazister från att erövra världen. Som sagt, en knepig story. De röda trådarna blir svåra att följa efter ett tag och karaktärerna engagerar knappast någon.

Den glada sidan är däremot alla roliga förmågor som Rayne besitter. Hon kan svinga revolvrar och gevär på allehanda häftiga viss – inte helt olikt en viss Dante i Devil May Cry-spelen. I början får du också välja om du vill spela spelet genom förstaperson- eller tredjepersonsperspektiv och även om förstapersonsvinkeln är rolig så är den sistnämnda aningen mer lättöverskådlig och smidigare. Hon har mörkerseende och har dessutom ett väldigt finurligt sätt öka sin energi; genom en enkel knapptrycknng kastar sig Rayne på närmaste offer, sätter tänderna mot dess hals och suger blod som i sin tur ger henne mer kraft. Detta är ett litet axplock av vad Rayne kan göra men oftast håller man sig till sina favorit-moves då man lekt klart första timmen.

Problemet med Bloodrayne är dock att det är ganska tjatigt trots alla coola egenskaper som Rayne besitter. Det är mest bara att slakta på, vilket förvisso kan vara roligt, men i kombination med de konstanta glåmiga, mörka och trista banorna tröttnar man ganska fort. Lägger man därtill den förvirrande storyn så är detta definitionen av ett spel som man hyr ett par dagar och inte köper. Det har sina goda sidor men håller inte i längden.

Grafiskt så känns spelet väldigt pc-aktigt och då och så sackar skärmuppdateringen väsentligt. Esteten har heller inte mycket att hämta. Tråkig design och tonvis med mörker är vad som väntar. Dessutom har utvecklarna fått för sig att lägga till en ”studsande bröst”-funktion i spelet så att huvudkaraktärernas bröst helt omotiverat studsar i mellansekvenserna. Det kan möjligtvis ge upphov till ett par oavsiktliga fniss då det är så dåligt gjort men mest känns det bara smaklöst.

Det blir godkänt för Bloodrayne men inte mer. Ett ganska medelmåttigt spel som ändå överraskar genom att visa upp några, få och små, innovativa sidor.