Kanske ett av världshistoriens sämsta förstapersonsspel.

Att överhuvudtaget ge sig på att göra ett andra världkrigs-fps är faktiskt ganska modigt. Vid det här laget är genren så tätbefolkad att inte ens ett ganska bra spel räcker för att sticka ut i konkurrensen. Ribban ligger liksom väldigt högt. Battle for the Pacific river inte bara ribban, utan sätter eld på hela stadion och orsakar hungersnöd i tre angränsande landskap.

Tillåt mig beskriva ett typiskt uppdrag. Du följer efter en officersliknande typ som bevisligen bara befordrats för att han är en hejare på att vråla ”follow me men!” uppskattningsvis fjorton gånger i minuten. Lokalsinne är i alla fall inte ett krav för hög rang i amerikanska armén eftersom han har en tendens att springa som en dåre, stå och stirra in i en vägg ett tag och sen kuta iväg lika fort i motsatt riktning. Häng på, för det blir game over om du tar dig för långt bort ifrån honom! Som tur är går man inte vilse så värst ofta, eftersom det bara finns två sorts banor – linjära smala skyttegravsgångar och precis lika linjära och smala djungler.

Då och då springer man i alla fall på japanska soldater som behöver bekämpas. Eller i ärlighetens namn är det väl de som springer på dig. Trots inblandning från History Channel verkar utvecklarna nämligen fått det felaktiga intrycket att samtliga japaner var kamikaze, för istället för att röra sig en halvmeter för att ta skydd bakom ett skyttevärn står de helt still på en rad och skjuter. I och med de snäva banorna innebär det att man allt som oftast bara kan tömma hela magasinet rakt fram och ta kål på en hel patrull. Som den urstarke krigshjälte man är tål man själv ungefär hur många kulor som helst, så inte ens på svåraste nivån blir det något som påminner om en utmaning.

Det där var, bokstavligt talat, hela spelet. Visst, de varierar det genom att kräva att man desarmerar minor – genom att trycka på Y – bemannar flygvärnstorn – tryck Y – eller spränger vapenförråd – Y, Y, Y – men skillnaderna är ren kosmetik. Det enda goda jag har att säga om spelet är att det har en del schyssta journalfilmer mellan banorna, så allt som allt är det nog mer positivt än negativt att hela kalaset går att blåsa igenom på två timmar blankt. Jag skulle ha prövat multiplayer, men hittade ingen i hela världen som ville spela med mig. Vilket nog säger allt. Militärtribunalen dömer Battle of the Pacific till arkebusering. Ingen sista cigarett erbjuds.