B-Boy

Tuffa killar och tjejer utmanar varandra på throwdowns för att visa vem som är den grymmaste dansaren i stan.

B-boy handlar om breakdance och endast breakdance. Tuffa killar och tjejer utmanar varandra på throwdowns för att visa vem som är den grymmaste dansaren i stan. Som i alla musikspel handlar det förstås om att röra sig i rätt tempo, men B-boy lyckas med konststycket att göra det hela för komplicerat utan att för den sakens skull bli djupare. Små vita streck snurrar kring din dansares fötter. Det är dessa du skall hålla rytmen med genom att trycka på L eller R när de passerar framför dig. Samtidigt använder man de fyra knapparna på PSP:s framsida för att utföra olika grundrörelser. Målet är att länka ihop dessa på ett snyggt sätt utan att för den skull tappa takten. Under spelets gång lär man sig också mer avancerade rörelser att väva in i det hela.

Och det låter ju bra. Men det är det inte. Även om det hela verkar överväldigande i början inser man ganska snart att upplägget är väldigt begränsat. Det finns gott om möjligheter men de flesta skiljer sig ärligt talat inte nämnvärt från varandra. Redan efter ett par matcher börjar det kännas lite tradigt och ju längre man spelar desto mindre motiverat känns det. En anledning är att hälften av spelet är ren väntetid. Eller ok, två tredjedelar om vi räknar med laddningstiderna också. När man utmanar en annan b-boy har man 45 sekunder på sig att visa upp sina moves, men sen är det datorns tur att göra samma sak. Vilket i princip innebär att man får sitta och stirra på skärmen – eller förslagsvis något annat – tills det är ens egen tur igen.

Är man verkligen inne i hip-hop-kulturen kanske man kan få ut lite mer av B-boy. Jag erkänner utan förbehåll att jag inte är det, men jag känner ändå igen ett halvtaskigt spel när jag ser det.