Arthur and the Minimoys

Första gången då jag läste spelets titel så tänkte jag ännu ett oengagerade licensspel. Två veckor senare så visade det sig att jag hade fel. Men bara till 60 procent.

Arthur and the Minimoys är egentligen en berättelse i fyra delar, skriven av fransmannen Luc Besson, som också regisserade den animerade filmen med samma namn. Eftersom Atrhur and the Minimoys både är böcker och film borde det även bli ett spel, om man ska följa exploateringsprincipen. Därför fick, det för mig okända, företaget Etranges Libellules ta hand om Luc Bessons baby. Och jag måste säga att de har gjort ett bra jobb, även om spelet tyngs av sina stora missar.

Det kretsar kring den tioårige Arthur som bor hos sin mormor som får ekonomiska problem då en bankman dyker upp och tvingar henne att betala en stor summa pengar inom 48 timmar. Annars tar banken huset. Arthur börjar då leta efter sin försvunna morfars skatt, så att mormor ska kunna betala banken och behålla huset. Hans sökande för honom då till minimojernas lilla värld, där alla är mindre än 10 millimeter, väger några få gram och lever i tusentals år. Arthur blir själv en minimoj och träffar minimojprinsen Bètamèche och prinsessan Selenia som slår följe med honom i jakt efter skatten.

Ni märker tydligt att handlingen fullständigt skriker ut sin klichèaktighet. Manuset är också full med klichèer vilket förstör en del av spelupplevelsen. Som tur är så tar Etranges Libellules igen detta med en massa bra saker i spelet. Ett av dem är musiken som är stämningsfull och målar upp en känsla av västerländsk fantasy i spelet. När vi ändå har gått in på ämnet fantasy så snabbt så kan jag säga att minimojernas värld är underbar. De många varelserna är, i ackompanjemang med den levande visuella stilen, förunderliga och intressanta. Likaså gäller bandesignen, då man känner sig liten när man strövar omkring i en, till synes, enorm, vacker värld, men som egentligen bara är mormors trädgård. När man väl har kommit igång i spelet så kan man byta mellan Bètamèche, Arthur och Selenia. Denna trio är intressant och nödvändigt för spelarens framgång. När man till exempel försöker lösa de pussel som dyker upp vid varje nivå, så är det nödvändigt att man utnyttjar alla tre karaktärer. Bètamèche, till exempel, kan inte ta sig igenom snårväxter och kan heller inte ge sig in i närstrider, men kan gå in i trånga passager och attacker fiender på avstånd.

Strider finns det gott om och de bjuder på mycket underhållning, men är när det kommer till kritan är de för lätta och saknar variation. Fienderna, som benämns hejdukar i spelet, är insektsliknande varelser som ger sig på de stackars minimojerna. Deras attacker gör dock inte deras tuffa utseende
rättvisa då de är mesiga och förutsägbara.

Trots alla små plus som spelet har dragit på sig så är minusen större och tynger spelet. Spelet tar cirka 30 timmar att spela igenom, men är fattigt på underhållning. Bonusar, i form av filmsnuttar, är inget skäl för att få dig spela vidare.