Det överraskande i sammanhanget är dock att Project Sylpheed rent spelmekaniskt påminner betydligt mer om gamla västerländska rymdsimulatorer som Wing Commander och Freespace än japansk arkadaction. Det finns en uppsjö av reglage för att matcha hastigheten med andra skepp eller spränga bort enskilda delar på fiendekryssare och även fullständig kontroll över roll/pitch/yaw. Särskilt anmärkningsvärt är att om man stryper accelerationen till noll så kan man rotera skeppet utan att byta flygriktning vilket är väldigt användbart när man vill flyga längs med fientliga slagskepp och regna eld över dem. Bortsett Independence War kan jag inte ens komma på något pc-spel som bjudit på samma realism i fysiken.
Vad som är både oväntat och trevligt är att allt detta fungerar utmärkt på en Xbox 360-kontroll. Game Arts har lyckats med bedriften att klämma in dryga tjoget olika funktioner på den begränsade knappsatsen utan att det för den skull blir oöverskådligt. Ska man vara petig saknas det dock vissa möjligheter om man jämför med de pc-sim som har 102 knappar och en joystick att arbeta med, framförallt när det kommer till förmågan att snabbt välja olika mål. En funktion för att söka fiender som anfaller de skepp man ska skydda vore om inte annat ett välkommet inslag.
Särskilt eftersom varenda jäkla bana i spelet går ut på att skydda sitt moderskepp, och allt som oftast ett par skutor till. Är det en enda förbättring jag kunde efterlyst i Project Sylpheed så är det just mer varierad bandesign. Ramhandlingen försätter en i alla möjliga olika situationer, men när det kommer till kritan så går alla uppdrag ut på att skjuta ihjäl alla fiendeskepp så fort som möjligt. Det finns dock en uppsjö extramål att uppnå på varje bana, som att utrota fienden inom en viss tid eller se till att alla allierade skepp överlever. Problemet är bara att det inte finns något sätt att få reda på vad man ska göra. Ibland kan man få lite ledtrådar via en radiokonferens eller rent snusförnuft men många av dem är i princip omöjliga att lista ut. Att dessa slumpmässiga okända bonusuppdrag dessutom är det enda sättet att få achievements gör det hela än mer irriterande.
Det finns fler saker man kan klaga på, som det oförklarliga i att mellansekvenserna inte är i HD och därmed ser sämre ut än själva spelet eller att Livestöd saknas helt. Men som helhet betraktat är Project Sylpheed ändock en intagande fusion av öst och väst. Kittlar inte den överdådiga handlingen och designen japannerven så lär man tilltalas av spelmekanikens pseudorealism. Som ett barn av båda spelfilosofierna kan jag vissa brister till trots inte låta bli att njuta.