Man spelar en amerikansk pilot som på något mirakulöst sätt lyckas delta i alla andra världskrigets stora flygslag. Som understöd har man en skvadron på tre andra piloter som alla besitter varsin specialförmåga. Det är kanske inte strategi på hög nivå men att beordra runt sina kamrater på rätt sätt kan ofta betyda skillnaden mellan vinst och förlust. Det känns som att Ubisofts rumänska utvecklingsteam lyckats ganska bra med vad de förutsatt sig. Alla klassiska plan finns representerade och det är faktiskt en riktig mäktig känsla i att försöka rädda ett brinnande London undan luftwaffes härjningar, hjälpa ökenråttorna driva Rommels stridsvagnar på flykten eller störtbomba den japanska flottan vid Midway.
Det tråkiga är bara att allting känns likadant. Oavsett uppdragens inramning så handlar det till syvende och sist bara om att skjuta ner en hiskelig massa plan, vare sig de råkar heta Stuka eller Zero. Det här ligger givetvis till viss del i flygspelens natur men Ubisoft hade gott kunnat anstränga sig lite mer för att krydda till de olika banorna. Mot slutet bättrar sig det lite när man exempelvis behöver navigera genom en ravin i ett isberg men det är synd att de inte lagt ned lika mycket energi på alla banorna.
Apropå upprepning förtjänar ljudbilden en kommentar. Flygplansmotorernas vrål och staccatosorlet av kulsprutor överskuggas nämligen av en annan detalj – både allierade och fientliga piloter fäller stup i kvarten massa kommentarer över radion och variationen uteblir. Under ett genomsnittligt uppdrag får man höra varje stridsrop dryga dussinet gånger. Till och med favoriter som ”the führer will be displeased!” blir tjatiga i längden.
Ett generöst liveläge hjälper hållbarheten men räcker inte för att hålla intresset uppe i längden. Blazing Angels är verkligen kul de första timmarna. Men inte längre än så.