Text: Zobin
Det här är det tredje spelet i Oddworld-serien och den första i full 3D. I Oddworld-spelen är Abe huvudrollsinnehavaren och det började med att han var en slav på Rapture Farms tillsammans med de andra i Mudokon-rasen. Det gick inte bra för Rapture Farms, så de bestämde sig för att göra Abe och hans kompisar till matprodukter, lyckligtvis hörde Abe detta och han bestämde sig för att förstöra Rapture Farms. Sedan så fick Mudokon problem igen, de blev erbjudna en dryck som visade sig vara beroendeframkallande, drycken fick de hur mycket dryck de ville av om de jobbade i en gruva där de grävde upp benrester. Abe fick rycka ut igen, för att ta Mudokonerna ur begäret och inse sina problem, han startade en klubb där de talade om sina svåra dryckesproblem och fick hjälp. Allt var underbart och Mudokons var fria. Det är historian i de förra spelen, nu fick dock Abe reda på att alla inte hade räddats.
Det fortfarande finns stackare som hålls som slavar.
Här kommer den lilla varelsen Munch in i bilden. Munch har ett stort huvud och endast ett ben som ser ut som en simfot. Munch är nyckeln till att hitta Abes kompisar. Hans kamrater hade alla blivit tillfångatagna av giriga fiskare när de simmade fridfullt i havet. Helt ensam så råkar Munch hamna i en fälla. Han hamnar i ett laboratorium med galna vetenskapsmän som utför olika experiment med alla möjliga sorters djur. Forskarna hade tänkt använda Munch som en kontrollerbar zombie som går och plockar upp djuren som hamnar i fällan, för vetenskapsmännen hade själva inte tid med det. Tillsammans med Fuzzles, djur som ser ut som små hårbollar med ögon och sylvassa tänder, så lyckas Munch fly.
Här börjar spelet. Du börjar med ett träningsmoment med Abe, standard i dagens spel, med en massa informationsskyltar som förklarar hur man gör diverse saker. Alla plattformsspel har en sorts valuta, Sonic har sina ringar och Mario har sina mynt, här handlar det om Spooceshrubs. Spooceshrubs ser ut som svampar och hjälper dig att hitta rätt i banan. Spelet är inget vanligt plattformsspel där man ska hoppa sig fram, utan här handlar det om att använda hjärnan. Till skillnad från de gamla spelen i serien ska man inte rädda alla Abes kompisar eftersom man spelar på Mudokons territorium, utan bara slavarna och Fuzzles – men desto fler man räddar ju bättre blir ditt resultat och din karma.
Som jag berättade så är det inget vanligt plattformsspel, man måste lära sig hitta den perfekta balansen mellan Abe och Munch. Munch simmar som en fisk – han är nästan en fisk – och Abe kan bära saker. Abe är den man föredrar på land, fastän man kan hitta rullstolar till Munch som får honom att åka snabbt. Munch är även den enda som kan sköta vissa maskiner, som lyftkranar. Medan Abe har en gåva som gör att han kan ta över fiendernas kroppar, dessutom så kan Abe få Spooceshrubs att växa igen efter att du har tagit dem en gång.
Allt handlar om samarbete, för om man ska komma igenom en bana och vill rädda alla så måste man hitta ett bra samarbete mellan Abe och Munch. Tillsammans kompletterar de varandra. Man kan beordra sina kamrater att följa efter dig, utföra ett arbete, stanna kvar eller att slåss. För att göra det svårare så lyssnar Abes kompisar bara på Abe, och Fuzzles vänner bara på Munch. Banorna är väldigt knepiga och väldigt varierande. Vissa banor är rena plattformsbanor och andra har pussel där man måste tänka otroligt mycket. Ibland så kan du fastna på en bana i timmar för att du missat en liten sak. Så du måste vara tålmodig, det är mycket taktiskt tänkande. Det är här många delar åsikt om spelet, för om du inte har tålamod att spendera mycket tid på samma bana är detta inget spel för dig. Spelets humor är i en klass för sig, spelet har en mycket rolig handling och varje spelfilm blir till en skrattfest. Humor och hjärngympa är vad spelet går ut på.
Grafiken i spelet är helt underbar, banorna är väldigt stora och Abe har aldrig varit snyggare – grafiskt sett alltså. Musiken i spelet dyker upp ibland och det gör den brilliant. När du hamnar i slagsmål till exempel så dyker en väldigt passande musikslinga upp. Annars så är det dock oftast tyst på musikfronten. Abes röst har de ändrat på sedan de tidigare spelen, det tycker jag är lite synd. Visst låter han rolig fortfarande, men jag tycker att det var bättre förr. Munchs röst går inte att klaga på, den är mycket väl utförd och rolig att lyssna på. Ett problem är som vanligt i plattformsspel är kameran. Man kan rotera kameran på styrkorset, men hur ska man nå den när man styr gubben med vänstra analoga styrspaken? Det finns tillfällen då man blir otroligt frustrerad på grund av kameran, men man lär sig dock att leva med det. Kontrollen är för övrigt ganska bra och simpel. Med A-knappen utför man nästan allt, trycker på knappar, sätter sig i rullstolen och så vidare. Det kan uppstå problem med A-knappen, för om du till exempel har rullstolen nära en knapp som du vill trycka på så kan han istället för att trycka på knappen sätta sig i rullstolen. Resten av knapparna är det inga problem med. Med B, X och Y så pratar du – eller beter dig ouppfostrat – och med den svarta knappen skiftar du mellan Munch och Abe. Spelet har en snabbsparningsfunktion, som är väldigt bra. Det är rekommenderat att snabbspara minst en gång i de väldigt långa och tuffa banorna. Du vill absolut inte göra om allting.
Sammanfattningsvis så kan jag säga att Abe har lyckats i den tuffa 3D-världen. Grafiken och spelupplevelsen är svår att hitta någon annan stans. Spelkontrollen irriterar ibland och det gör även kameran. Spelet har dock en underbar humor och spelkänsla som endast finns i Abes märkliga värld. Jag måste dock varna att spelet inte är något för alla. Det som i början ser ut som ett simpelt plattformsspel förvandlas till ett väldigt utmanande och komplicerat spel. Är man ett fan av föregångarna eller bara gillar spel med hjärngympa där tålamod är nyckelordet är Oddworld: Munchs Odysee ett bra köp – spelet är större, roligare, snyggare och bättre än föregångarna.