Castlevania: Curse of Darkness

Året är 1479, tre år efter att Trevor Belmont betvingat den onde greven i Dracula’s Curse. Hector var en gång löjtnant i greve Draculas armé. Men det var tre år sedan och han trodde han lämnat allt det bakom sig när han deserterade för att leva i frid med sin Rosaly. Nu är han på jakt efter sin gamla allierade Isaac som han håller som skyldig till hans älskades död. En jakt som kommer tvinga honom att återuppta sitt forna kall, det förbannade hantverket Djävulssmide.

Castlevania i 3D är en kontroversiell fråga. Nintendo 64-spelen kan väl knappast någon säga något gott om, men jag tillhör de som faktiskt uppskattade Playstation 2-debuten Lament of Innocence. I allmänhet fick det dock ganska ljum kritik, så inför denna del söker sig producent Koji Igarashi tillbaka till sitt magnum opus: Symphony of the Night. Curse of Darkness är liksom sin närmaste förelöpare ett actionspel av den nya skola som Devil May Cry lanserade, med allt vad det innebär av komboattacker och dubbelhopp. Men där Lament of Innocence var ett rent actionlir så kryddar farbror Igarashi seriens senaste del med vad som i folkmun brukar kallas rollspelsinslag. Det vill säga massa bestyr med karaktärsvärden och utrustning.

Det mest konkreta exemplet på det är systemet för att knåpa ihop egna vapen. Djävulssmed som han är så kan Hector kombinera olika föremål han hittar för att skapa nya mäktiga tillhyggen av varierande slag. Totalt finns det fem olika typer av vapen som alla har sina egna stridsstilar. Var för sig är de inte särskilt djupa, ungefär en fem-sex kombos vardera, men sammantaget blir det en del att bita i. Ett annat nytt inslag är att man inte längre är helt ensam i kampen. Som understöd kan man frammana så kallade Innocent Devils, vänligt sinnade monster med en rad olika färdigheter. Vanligtvis hjälper de bara till att banka fiender på ett eller annat sätt, men några har också andra förmågor som att öppna låsta kistor eller läka Hector. Valet står mellan att låta dem mala på för egen maskin – som vanligtvis leder till att de slösar bort alla sina resurser på första bästa dussinfiende – eller ta en mer aktiv roll i hur de agerar.

Men även om allt periferipyssel är underhållande så bidrar det också till att Curse of Darkness känns som ett mer ofokuserat spel än sin föregångare. Trots – eller kanske på grund av – att man kan blanda in medhjälparmonstren i sina attackkedjor så urartar det ofta bara till menlöst knappbankande. Och ingen av de fem vapensorterna känns lika helgjuten som Leons piska från Lament of Innocence. De flesta fiender saknar vettiga anfallsmönster och bekämpas bäst med konstant attack uppbrutet av enstaka pareringar. Mest uttalat blir detta i bosstrider, som av gammal hävd brukar gå ut på att analysera rörelsemönster och lägga upp en motstrategi. Alla motståndare är förstås inte så enkelspåriga. Den oundvikliga konfrontationen med en viss vampyrjägare är till exempel en riktigt angenäm historia. Dessa undantag framhäver dock mest hur framstressat andra delar av spelet verkar vara. Man får känslan av att någon höjdare på Konami sade ”Det förra Castlevania sålde ju ganska bra, så passa på och gör ett likadant till – men låt det gå undan så vi får ut det innan nästa generations konsoler börjar dominera marknaden”. Eller nåt sånt.

Grafiken ser ut ungefär som i Lament of Innocence, med andra ord helt okej. Ett trevligt grepp är att man får utforska lite mer av Valachias landsbygd denna gång, inte bara den beryktade grevens slott. Ayami Kojimas karaktärsdesigner är som vanligt underbart trolska, men tyvärr känns det inte riktigt som att denna generations konsoller klarar av att göra dem rättvisa i 3D. Någon vars alster verkligen vinner på att slippa bärbara maskiners begränsningar är däremot seriens kompositör Michiru Yamane. Visst är melodierna i Gameboy Advance-spelen njutbara, men det är när hon får tillgång till en full symfonisk uppsättning som hon verkligen briljerar. Smäktande stråkar och drillande flöjter blandas med elgitarrsriff och technobeats för att skapa den där säregna Castlevaniastämningen.

Summan av kardemumman är i alla fall att Curse of Darkness är ett drägligt actionspel som per automatik lyfts ett snäpp av Castlevania-licensen. Jag hade bara hoppats på lite mer.