Text: Silverman
Virtua Tennis till Dreamcast har ju länge varit den odiskutable herren på täppan när det gäller tennisspel. Efter att ha spelat Smash Court Tennis Pro Tournament börjar min tro på Virtua Tennis vackla, inte för att det skulle vara sämre, utan för att andra tennisspel börjar komma ikapp.
När Smash Court Tennis kom till den gamla Playstation-maskinen så var spelet utformat i mangastil, med typiskt japanska, storögda, serieliknande gubbar som spelare. När Namco nu tar sin serie över till Playstation 2 så förärar man det inte bara en onödigt lång titel utan även licensierade spelare från tenniseliten. Pete Sampras, Martina Hingis, Lindsay Davenport, Monica Seles, Patrick Rafter, Andre Agassi, Yevgeny Kafelnikov och sist men inte minst Anna Kournikova är de spelare som förekommer som karaktärer i spelet. Gränssnittet och grafiken har också förändrats från spelets tidigare inkarnationer och ger nu ett seriösare men samtidigt en aning stelt intryck.
Kontrollen har definitivt inspirerats av Virtua Tennis även om precisionen inte känns lika exakt i Smash Court. Möjligheterna att göra stoppbollar och skruvar är lika stor och figurerna hänger smidigt med i ens rörelser och ärligt talat så känns Dual Shock-kontrollen betydligt mer lämpad för den här typen av spel än Dreamcast-kontrollen – responstiden blir snabbare och det är lättare att sikta.
Givetvis kan man också spela i ett flertal olika modes. Det finns ett vanligt arkadläge där upp till fyra spelare kan delta, det går givetvis bra att spela dubbel med en datorkollega om du spelar ensam. I Pro Tournament-läget spelar du igenom några av världens största turneringar såsom Wimbledon och U.S Open och när du vinner matcher får du grejor som du kan utrusta din spelare med för att göra honom/henne bättre eller helt enkelt för att det är kul. Det finns också ett utmanings/träningsläge där du kan öva upp olika typer av skott. Dessvärre är detta träningsläge inte ens hälften så kul som Virtua Tennis motsvarighet där man fick skjuta ner bowlingkäglor och flytta bollar och kartonger samt skjuta på måltavlor och i korgar. I Smash Court är det svårt att glädjas åt några framsteg då det är svårt att få någon översikt över framstegen man gör. Man belönas inte heller på samma sätt vilket gör det hela mycket mer seriöst och tråkigt.
Tråkig är också grafiken som känns väldigt grå och trist i jämförelse med sin Dreamcast-kusin. Spelarna är ganska odetaljerade och påminner endast vagt om sina verkliga förlagor. Musiken är hemsk men spelas som tur var inte under matcherna då man får njuta av härliga, äkta tennisljud – det låter verkligen som om man är inne i en tennishall.
Smash Court Tennis Pro Tournaments stora styrka ligger dock i att det är kul att spela och med fyra spelare med multitap blir det minst lika heta holmgångar som i Virtua Tennis. Spelkontrollen är enkel men samtidigt djup och de olika spelarna har både för- och nackdelar som tar tid att lära känna. Ett sånt här spel räcker ju i stort sett hur länge som helst och just nu är detta det enda tennisspelet på PS2:an och således är det automatiskt det bästa. Situationen kanske förändras om Virtua Tennis 2 släpps till maskinen – vilket det troligtvis gör inom en hyfsat snar framtid men faktum kommer ändå kvarstå – Smash Court Tennis är ett bra spel. Gillar du tennis så kommer du ändå inte ångra dig om du köper det, det ger en långvarig, rolig och djup spelupplevelse och fortsätter Namco i den här stilen och förbättrar presentationen och en del spelmoment så har vi möjligtvis en Virtua Tennis-dödare i våra händer nästa år.