Skräckgenren, som är så fruktansvärt populär på Playstation, saknar fortfarande det lilla extra på Playstation 2. Även om Resident Evil nyligen dök upp, så var det lite antiklimax när det bara var en konvertering från Dreamcast. Därför blir Silent Hill 2 lite mer aktuellt, då det är ett unikt spel för Playstation 2.
Många drar sig för att hoppa in i en serie som de inte varit med från början. De tror att det är ett måste att spelat tidigare spel för att kunna hänga med. I Silent Hill 2 är alla nybörjare, för inga av karaktärerna från Silent Hill finns med – det enda som är det samma är just staden Silent Hill. Har man spelat första spelet har man en liten fördel kring spelupplägg och sånt, men inte mycket mer.
James får brev av sin döda fru
Uppföljaren handlar om James Sunderland, vars fru gått bort i en sjukdom tre år tidigare. En dag får han plötsligt ett brev från henne, där hon ber honom möte henne i staden Silent Hill. Naturligtvis beger sig James till staden hals över huvud. Det utanför staden som spelet börjar och James går in i dimmorna – ordagrant, för det är tjockast tänkbara dimma i Silen Hill. Efter en ganska lång promenad i dimman, onödigt lång ärligt talat, kommer James fram till en begravningsplats och där träffar han en ung kvinna som även hon letar efter anhöriga. När hon frågar James vad han gör, säger han att han letar efter en ”person”. Där tappar i alla fall jag lite förtroende för huvudkaraktären som inte säger att han letar efter sin fru. Är det för att han tror att kvinnan ska tycka det är udda att leta efter sin döda fru eller att han inte vill verka upptagen om han inte hittar henne. Bra fråga.
Efter en ytterligare stunds promenerande börjar det sedan hända lite saker, om än relativt sparsamt. James hittar en planka med en spik, som han sedan kan avreagera – och försvara – sig med mot allehanda äckliga tingestar. I och med att man når staden blir det lite mer action, men fortfarande är det mer mystik och känslan av att man är i fara som Silent Hill erbjuder. Man går långa stunder utan någonting händer, ibland får man känslan av att nåt kommer att göra det – precis som på film – men inget händer, men så helt plötsligt bryter helvetet ut och det blir en knivig situation att behålla sin kraft. På grund av alla skrämseltillbud, som man kan jämföra med att ”ropa varg”, har man blivit lite avtrubbad när man väl blir attackerad så är det inte lika spännande.
Handlingen förändras faktiskt beroende på vad spelaren gör för val längs spelets gång. Det gör att spelet blir lite unikt för varje spelare. Inte så fruktansvärt unikt, men ändå ett steg i rätt riktning, då man alltid hoppas på att få en upplevelse och inte bara följa ett standardmanus. Det här gör också att man får olika slut, allt beroende på hur man tagit sig fram i spelet.
Grafik och ljud håller högsta klass
Grafiken i Silent Hill 2 är unik och ljudet är enormt involverande. Grafiken är mycket detaljerad och snygg, men för att få den riktigt skitiga och äckliga känslan har ett slags filter placerats över skärmen. Det gör att det blir lite rispigt, som när man kollar på en gammal film. Det här har både uppskattats och klagats på i olika forum, då många anser att de inte vill ha grynig grafik på sin Playstation 2. Själv tycker jag det är bra, för det är ju känslan man är ute efter och den finns på plats. Ljudet är riktigt bra, det höjer spelkänslan avsevärt. Man kan höra när ett – soon to be dead – monster hasar sig närmare och har man rätt ljudutrustning kan man även höra från vilket håll det närmar sig. Står man stilla kan man höra allehanda miljöljud och även det gör att spelet får ett gediget och massivt intryck.
Våld, äckel och pussel
När man berättar om ett spel för någon, då brukar man vara rätt krass och bara säga vad det går ut på – inte måla upp det så värst mycket. Och ska man vara kortfattad kring Silent Hill 2 så kan man säga att det är ett äventyrsspel med pusselproblem, där blod och våld är överrepresenterat. Just på grund av överrepresentationen av våld är det här inte en titel som en förälder ska köpa till sin 12-årige son, utan var noga med att följa åldersgränsen som sitter på spelets förpackning.
Ska man köpa Silent Hill 2
Silent Hill 2 har ett innovativt drag i spelsvårigheten, man kan förutom välja svårighet på spelet även välja svårighet på pusselmomenten. Det är rätt skönt, för många gånger är pusselmomenten det man minst kommer ihåg från spelen – även om man ägnat mest tid med dem. Att spelet har flera slut gör att man blir mer benägen att spela det flera gånger – och det hinner man med, då Silent Hill 2 är lite kort. Grafik, ljud och stämning gör att man gärna spenderar tid med spelet, men avsaknaden av action kan fungera som motpol. Hur man än vänder och vrider på det är Silent Hill 2 ett bra spel som bjuder på en stor spelupplevelse.