Kurukuru Kururin är ett sånt där spel man antingen älskar eller hatar – få hamnar mitt emellan. Spelet är svårt att placera i ett fack, det är en slags action-pussel. Man åker alltså runt på en planka som snurrar likt en propeller – bara lite saktare. På sin planka placeras man på banor där det gäller att rotera rätt. Eftersom plankan snurrar blir det för bred när gångarna smalnar och det gäller att åka förbi när plankan roterar så att man inte tar i väggen. Nuddar man väggen tre gånger på en och samma bana så exploderar man.
Längs banorna finns vissa viloställen, där man kan placera sin roterande planka för att pusta ut, men då det hela går på tid är det inte nåt man gärna gör. Det finns också energizoner, där man kan fylla på energi om man krockat längs vägen.
Banorna svänger ju inte bara åt ett håll. Om din planka roterar åt höger och banan svänger åt vänster går det inte rent logiskt. Då får man åka på en fjädervägg, vilken ändrar riktning på din planka. På svårare nivåer kan det bli slalom mellan sådana för att ta sig genom en mycket smal gång – vilket är rätt svårt och ett ställe där man lätt blir frustrerad.
Farkosten, som jag har benämnt som planka, är ingen planka. Det är ett slags rymdskepp där man sitter på mitten innanför en glaskupa. Men, det är enklast att beskriva det som en planka.
Kurukuru Kururin bjuder på enkel och kul underhållning, men det krävs att spelaren har ett enormt tålamod. Ibland blir man så fruktansvärt irriterad att det är ett under att GBA-enheten inte suttit som ett frimärke i väggen. Å andra sidan är det ju lika skönt när man klarat en bana man kämpat med ett tag.
De flesta som testat spelet, jag har haft det allt sedan GBA släpptes i Japan och har haft många besök hem till mig med GBA-nyfikna personer, har genast kommenterat att spelet i princip skulle ha sett likadant ut på Gameboy Color – och det är kanske sant. Spelet är väl inte den bästa försäljaren av GBAs kapacitet, men det är kul och alla fattar galloppen på några försök.
Man älskar eller hatar spelet inledda jag recensionen med, men jag tillhör dem som tycker att det är ett bra spel – alltså den lilla gruppen av menlösa som ställer sig opartiska i mitten. Det beror på att jag spelar en bana lite då och då. Jag tycker det är kul i 10-20 minuter, men inte mer per gång. Andra spel kan jag sitta i timmar och åter timmar. Det gör att jag gillar spelet, men inte vill spela mer än lite sporadiskt då och då när inget bättre finns att göra.
Slutligen; Kurukuru Kururin är ett bra spel som säkerligen kommer att tillfredsställa sin tilltänkta målgrupp – de som gillar enkla, kluriga spel som kräver precision.