Text: Silverman.
Wario är Marios motsats, men de har en sak gemensamt – de har sina egna spel som heter ”någonting World”.
För er som är väl bekanta med Nintendos Mario-universum är ett inte Wario någon gröngöling. Nintendo lanserade denna tjocka, elaka lilla girigbuk som komplement till Marios gulliga, snälla attityd i sina äventyr och nu är det dags för Warios första större äventyr till Gamecube.
Det finns ingen riktig handling i spelet, Warios förmögenhet har blivit förvandlad till mängder av monster och nu måste han ge sig ut från sitt slott för att jaga tillbaka sina pengar. Redan här anar vi ett ganska gammaldags stuk på spelet och åtminstone jag tycker att det är ganska skönt att inte alltid behöva ha en anledning att ge mig ut och hoppa på grodor och dinosaurier.
Även i upplägget känns Wario World som något som lika gärna skulle kunnat ha släppts för fem år sedan. Spelet är nämligen sidoscrollande enligt klassiskt manér. Visst finns det 3d-inslag men du har ingen fri kamera att snurra på och det hela handlar allt som oftast om att ta sig från vänster till höger. Det hela går ut på att klara sig igenom de åtta färgglada, men ändå stilrena, banor som spelet erbjuder och för att klara respektive bana måste du också ha samlat ihop en viss mängd speciella kristaller för att på så sätt få möta banans boss. Kristallerna hittar du i speciella rum och i dessa rum måste du lösa ett enklare pussel för att komma därifrån med kristallen.
Wario har en mängd lättutförda attacker till sitt förfogande – han kan plocka upp fiender och trycka ner dem i marken och på så sätt nå höga avsatser, han kan ta tag i fiender och använda dem som slägga mot andra fiender och han kan plocka upp tunga stenar och använda dem som vapen. Attacksystemet är varierat och framför allt roligt även om originellt kanske inte är det första adjektiv jag skulle använda för att beskriva det.
Wario World är ett väldigt förlåtande spel och du lär nästan aldrig få se någon ”game over”-skylt. När du dör får du alltid en möjlighet att köpa ett nytt liv för en billig penning och får sedan fortsätta där du säckade ihop sist. Detta gör att spelet blir väldigt lätt men det gör också att du troligtvis kommer kunna spela igenom spelet utan att slänga kontrollen i väggen av frustration.
Spelet är lätt och det är inte speciellt långt. De åtta banorna spelar en halvrutinerad Nintendo-spelare igenom på en dag och det är naturligtvis inte bra för de som tänkt slänga iväg 600 spänn för långvarig förnöjsamhet framför sin lilla kub. Däremot är Wario World ett perfekt hyrspel för det är jäkligt kul så länge det varar. Jag tror det finns en grupp av spelare – låt oss kalla dem ”casual gamers” – som saknar just enkelheten i de klassiska 2d-plattformsspelen och som tycker glädjen med dylika spel försvunnit med nutida 3d-plattformslir där betoningen ligger på utforskande av enorma världar, snarare än på att bara ha skoj. Dessa spelare kommer att älska Wario World.