Pikmin

Pikmin är Nintendos första helt fristående och nyskapade spelet till Gamecube. Kommer det att bli lika historiska som deras tidigare spelserier? Den som lever får se.

Det är tv-spelslegenden Shigeru Miyamoto som ligger bakom Pikmin och idén till spelet fick han från sin egen trädgård. Vid första anblick verkar Pikmin väldigt konstigt och väldigt ”japanskt”. Det ser också ganska barnsligt ut, med glada färger och miniatyraktig miljö. Många tankar tar mig tillbaks till den gamla filmen ”Älskling Jag Krympte Barnen”. Pikmin börjar med att rymdkaptenen Olimar är ute och flyger med sitt rymdskepp då han plötsligt blir träffad av en komet. Hans rymdskepp blir självfallet skadat och han störtar hastigt ner mot en främmande planet. När han kraschlandat på planeten har de lossnade delarna från hans rymdskepp spridit ut sig och det gäller nu att hitta alla så han kan lyfta igen. Problemet är bara att planetens syre är giftigt för Olimar och hans luftförvaring endast räcker i 30 dagar. Tiden i spelet går konstant framåt och det gäller alltså att hitta alla skeppets 30 delar innan de 30 dagarna är slut. Som tur är visar det sig att Olimar inte behöver leta själv då han kvickt träffar på en underlig varelse han döper till en Pikmin. En Pikmin är en liten rymdvarelse som är ungefär som en blandning mellan en myra och en blomma. Pikmins följer Olimars – det vill säga spelarens – alla önskningar. Han kan få dem att attackera fiender, hugga ner växter, bygga broar och viktigast av allt bära hans rymdskepps saknade delar. Pikmin finns i tre olika färger och alla har egna färdigheter, det finns röda, gula och blåa. De röda är attack Pikmins och är de starkaste, de gula har extra stora öron och kan använda sig av vapen och de blåa har gälar och kan simma genom vatten. Pikmins kan lätt dö – på flera olika sätt – men som tur är så är det lika lätt att skaffa flera när detta inträffar. Allt man behöver göra är att hugga ner en blomma eller döda en fiende, så kan man sedan bära det som finns över till Pikmins högkvarter för att på så sätt öka den lilla armén. Den färg av Pikmin som bär sitt byte avgör vilken färg på högkvarter de bär sitt byte till och på så sätt vilken typ av Pikmin armén utökas med. Man kan däremot endast ha 100 stycken Pikmins på spelplanen samtidigt. De andra måste vänta i sina högkvarter tills dess att de behövs. Efter att man hittat en förutbestämd mänga delar till rymdskeppet så bär det av ut i atmosfären till en ny del på planeten där det finns nya utmaningar och nya delar att hämta. Många av delarna kräver mycket tänkande och strategiskt planerande för att man ska lyckas erhålla dem. Hela spelet har ett mycket nyskapande upplägg som delvis påminner om realtidsstrategispel, vilka är extremt vanliga till PC, men det har även kopplingar till Nintendos klassiska plattformskoncept och utforsknings struktur. Man vill hela tiden se vad som kan dyka upp bakom nästa hörn på den underliga och mystiskt vackra planeten man hamnat på.

Kontrollen får man lära sig successivt och är väldigt passande. Man kontrollerar ett styrkors med den analoga styrspaken och drar man styrkorset utanför en viss gräns från Olimar så känns det precis som att styra honom. Det här styrkorset använder man för att bestämma var man vill kasta sina Pikmins och beroende på vad och var man kastar dem så gör de olika saker – kastar man dem till exempel på en fiende attackerar de. Den lilla gula analoga styrspaken används för att kontrollera styrningen på sin Pikmin, vilka själva gör det som är mest passande för situationen. Med A-knappen så drar du upp Pikmins ur marken, alltså de som precis fötts ur deras högkvarter och med denna knapp kan man även kasta dem. Med X-knappen släpper man sina Pikmins fria och låter dem formeras i passande grupper. Med Y-knappen drar man upp en användbar meny där det finns kartor med mera och med R-, L- och Z-knapparna kontrollerar man spelets kamera. Grafiken i Pikmin är både färgglad och realistisk, med detaljerade miljöer och mycket saker som kan hända på skärmen samtidigt utan att spelet slöar till det minsta lilla. Det finns inga röster i spelet, men de ljud som finns är klart godkända och musiken är måttligt trallvänlig utan att bli irriterande efter långa spelstunder.

Det finns 30 delar av rymdskeppet att samla på fem olika delar av planeten, men man har bara 30 dagar på sig så spelets längd är redan förutbestämd. Detta är på sätt och vist mycket trist då man inte vill att ett så här bra spel ska ta slut så snabbt – dessutom går tiden som alla vet alltid extra snabbt när man har roligt. Många av spelets dagar krävs att man spelar flera gånger, när man misslyckats att få tag på en del till sitt skepp och det är inte alltid är det lättaste. Det finns också ett så kallat Challenge Mode, där man kan välja valfri spelad bana och sedan gäller det att växa fram så många Pikmins som möjligt på endast en dag. Det är ju självklart också lite tråkigt att Pikmin inte innehåller något flerspelarläge, men hur man skulle kunna skapa ett sådant baserat på det här spelupplägget kan jag inte komma på.

När röken från konsolkriget börjar lägga sig ser man att Shigeru Miyamoto står kvar som obesegrad mästare med speldesign som aldrig slutar att förvåna och underhålla. Pikmin är en modern Nintendo-klassiker med all den kreativitet och charm som fans har kommit att förvänta sig från Miyamoto. Om man vill ha en underhållande och fräsch spelupplevelse rekommenderar jag starkt att Pikmin inhandlas, sommarens stora överraskning till Gamecube.