Vampyrerna gillar inte att bara kunna röra sig fritt på nätterna och tar därför kontroll över solljuset – något som spelaren måste ändra på.
I övrigt är mycket sig likt. Det rör sig fortfarande om ett isometriskt actionrollspel med lika delar pussellösning och kitschig animestory. På Y-knappen anfaller man medan B-knappen kallar upp en tillfällig sköld. Pekpennan används uteslutande i minispel och på världskartan, så under större delen av spelet är det en traditionell kontrolluppsättning med styrkors och knappar som gäller. Idén med dygnsrytmer har dock inte helt övergetts. I Lunar Knights får man förfoga över två olika huvudpersoner: svärdskämpen Lucian och skarpskytten Aaron. Lucian är en dyster typ som trivs bäst i ljusskygga situationer medan käcka Aaron gillar barn, djur och soliga sommardagar. De är – om vi ska slå till med en klyscha – som natt och dag. De båda herrarna trivs förstås bäst under rätt del av dygnet, för att ladda upp energimätaren kräver Aaron solljus; Lucian månljus.
Denna energimätare behövs när man vill göra en elementarbaserad attack. Alla fiender är förknippade med ett visst element och anfaller man dem med dess motsats tar de extra skada. Inte det mest originella upplägget i världen, men det funkar ju fortfarande. När som helst kan man växla till en annan Terrennial – som de olika elementarandarna kallas – och allt eftersom man spelar kan man räkna med att hitta fler av dem. Man kan förstås anfalla utan att använda en Terrennial, men bara om man spelar som Lucian. Aarons solpistol kräver alltid energi så är man oförsiktig kan man måla in sig i ett hörn och sitta med en oanvändbar gubbe på avbytarbänken. Men Lunar Knights är ändå ganska förlåtande, dör man så får man för en liten slant börja om på samma plats med fullt i liv och energi. En annan skillnad mellan de två karaktärerna är att det bara är Lucian som kan nyttja den mörka Terrenialen Nero, medan ljusets Terrenial Toasty är förbehållen Aaron. Man kan och bör skifta mellan Aaron och Lucian i realtid genom att trycka på select-knappen. Tiden på dygnet och fiendernas elementartillhörighet är några av de faktorer påverkar vem som är bäst lämpad för ögonblicket. Och förstås huruvida man är sugen på att slåss på avstånd eller i närkamp.
Slutmålet är att befria världen från de onda vampyrernas grepp. Dessa har tagit kontroll över själva klimatet för att säkra sig från det enda som kan dräpa dem – solljus. Så när man väl betvingat dem i strid måste deras kroppar skickas upp i rymden där paraSOL-skölden inte kan skydda dem. Här växlar spelet till en gimmickartad 3D-skjutare medan man kämpar sig upp ur atmosfären i sitt rymdskepp. Det känns lite omotiverat, men är varken tillräckligt tråkigt eller tillräckligt frekvent för att det ska störa helhetsupplevelsen.
Bara för att det inte var invecklat nog med olika element och tider på dygnet så har Kojima dessutom blandat in vädret i det hela. När man besegrar en vampyr veknar deras grepp över paraSOL och det blir möjligt att hacka sig in och ändra klimatet. Regn och rusk skymmer förstås solljuset, men å andra sidan blir det kanske möjligt att nå nya områden när vattennivån stiger. Ishagel är å andra sidan skadligt för såväl fienderna som Aaron eller Lucian. Stekande sol kan verka lockande i en värld fylld av vampyrer, men för varje fördel kan man räkna med att det finns likvärdiga nackdelar. Dessutom finns det gott om utrustning som ger bonusar i rätt luftfuktighet, vindhastighet eller temperatur. Det är många bollar att hålla i luften när man ska fatta rätt beslut.
Lunar Knights är en trevlig bekantskap. Ett välgjort pusselactionrollspel är aldrig fel att kunna plocka upp ur fickan närhelst man är sugen. Handlingen är intetsägande, och spelet kunde gott varit lite längre men jobbar de bara vidare på detaljerna inför framtida spel har de goda chanser att bli lika bra som Konamis andra spelserie om vampyrdräpare.