Text: Jankke
Stranglehold är ett okej spel under rätt förutsättningar. Att möjligtvis hyra eller låna spelet av någon kompis kan vara att rekommendera en ovanligt tråkig dag.
Regissören John Woo står för detta actionbetonade spel med Hong Kong-influenser. Nog för att det är actionbetonat och actionpackat, men det är tyvärr inte det enda som krävs för att ett spel ska imponera.
Stranglehold är ett typiskt söndagslir utan själ, ett sådant spel man spelar de dagar man inte har något vettigare för sig. Spelet har allt som krävs för att det ska vara bra, godkänd grafik, helt okej story, action från första ögonblick och ja ändå tilltalar det inte. Då frågar ni er säkert varför, varför duger det inte? Svaret är enkelt. Vi har sett detta innan, många och åter många gånger innan.
Att kasta sig handlöst framåt i slowmotion har vi sett i både i Max Payne 1 och 2, sedan även i spel som F.E.A.R. kan man sakta ned tiden för att hinna andas lite och sikta in sig på de känsliga delarna av fiendernas kroppar. Dessa tre spel är utomordentligt gjorda och hanterar slowmotion på ett professionellt och riktigt vis. I Stranglehold känns denna effekt påklistrad och inte riktigt optimerad för spelet, utförandet är helt enkelt inte godkänt i min smak.
Sedan är det givetvis inte bara slowmotion-effekterna som känns påklistrade utan även kontrollen. Den är sladdrig och slentrianmässigt hopklistrad och skulle ha behövt i alla fall en veckas finjustering innan den blir duglig. Knapparna känns även dem felplacerade och inte så lättåtkomliga som man vill. Kontrollmässigt kunde de ha tänkt till lite mer.
Nog för att grafik- och fysikmotor fungerar på ett bra vis men det duger inte för att väga upp en repetition av sådant vi sett tidigare. Det mesta i omgivningarna är förstörbart eller flyttbart och går mestadels att demolera på något vis. Allt faller sedan sönder på ett trovärdigt vis som tilltalar ögat. Sedan är kanske inte skärpan rent grafikmässigt det bästa man sett bland dagens spel, men det hade man inte riktigt förväntat sig heller. Det är inte grötigt men det är heller inte klart/skarpt och fint som man vill ha det heller.
Storyn är dock helt godkänd, vilket kan bero på att regissören i fråga har gjort en del andra filmer som blivit succéer – till exempel Hard Boiled och Mission Impossible 2. I grund och botten går dock spelet ut på att man som huvudpersonen Tequila ska finna sin kidnappade dotter och hämnas fulingen som kidnappade henne. Detta låter kanske lite billigt och som det gamla vanliga även detta, men det är upplagt på ett bra och intressant vis som i alla fall fångar intresset, till skillnad från resten av spelet.
Hållbarhetsmässigt är spelet inte mycket att hurra för, det brukar heller inte den här typen av spel vara, men omkring sex till åtta timmar skulle jag tippa på att det håller om man är en relativt van spelare. Saken är dock den att spelet inte skulle ha funkat bättre om det skulle ha varit längre för ett actionspel som förlitar sig på endast action blir gärna ganska tjatigt, även efter bara sex timmar.
Stranglehold är ett okej spel under rätt förutsättningar. Att möjligtvis hyra eller låna spelet av någon kompis kan vara att rekommendera en ovanligt tråkig dag. Att köpa det till fullpris, det är inte lika klockrent.