Text: Kaust!K
Efter de senaste bottennappen från Lucas Arts så infann sig ändå en viss oro om att spelet skulle vara ännu ett av de taskiga Episode 1-spelen som florerat på marknaden på senare tid. Men för eller senare måste något gott komma ur allt ont – och så är det i det här fallet.
SWS utspelar sig vid ungefär samma tidpunkt som Episode 1. Handlingen är ganska enkel och platt – ungefär som i Episode 1. Handelsfederationen är ute på jävelskap och någon måste ge dem på nöten. Ja, du gissade rätt, det är du som ska visa dem var skåpet skall stå. Spelaren åtar sig initialt rollen som Rhys Dallows, en N1-starfighter pilot med sitt ursprung på Naboo. Under spelets gång får man även spela som andra karaktärer, alla har givetvis unika rymdskepp med olika flygegenskaper. Det första spelaren utsätts för är en övningsbana i en ravin, vilken kräver manövrar som skulle få lille Anakin Skywalker att hosta upp sin frukost. Men med tungan rätt i mun och lite övning lär man sig spelkontrollen ganska snabbt, även om det blir en del svordomar när Starfightern törnar emot de vassa klippkanterna. Har man testat Rogue Squadron på Nintendo 64 eller PC så känner man igen spelkontrollen med en gång och bör klara övningsbanan utan ovan nämnda klippkraschar.
Spelet fortgår med allt från rymdstrider i asteroidbälte högt över planeten Naboo till stenhårda raider mot handelsfederationens baser, vilket gör att spelet känns tillräckligt varierat även för den kräsne spelaren. En annan rolig och användbar sak är att man kan ge order åt sina datorstyrda medhjälpare vilket gör att de riktigt tuffa uppdragen kan med lite smart ordergivning förenklas.
SWS snyggt, till och med väldigt snyggt – grafiken är ren och krispig utan irriterande pop-ups och dimma. Att se ett gigantiskt Handelsfederations skepp glida förbi tyst över en är mäkta imponerande. Ljuseffekterna och explosionerna är långt över medelmåtta. Ögongodis som heter duga med andra ord.
Givetvis är flera av de klassiska Star Wars-musikstyckena med, vilket även förhöjer underhållningsvärdet och gör att den genuina Star Wars-känslan infinner sig. Att sedan koppla sitt PS2 till en surround-förstärkare, höja volymen och bara sitta och studsa runt i tv-fåtöljen till de utmärkta explosionerna höjer spelet ännu ett snäpp på njutbarhetsskalan.
Det enda negativa jag kan säga om detta lilla mästerverk från Lucas Arts är väl att spelet är lite för lätt.
Uppdragen är inte få, men en medelmåttig spelare – som undertecknad – spelade igenom spelet ganska fort vilket är lite trist, för väl inne i spelet vill man aldrig att det ska ta slut.
Är man en Star Wars-fan, då är förmodligen alla Star Wars-spel ett måste, men Star Wars Starfighter är för ovanlighetens skull ett bra spel. Man behöver inte ens kunna alla udda namn och planeter i SW-universum för att gilla det.