Text: Millenia
Playstationspelare är antagligen redan bekanta med den lila drake vars Gameboy Advance-debut hårdtestats av Sofia.
En minde vänlig och icke namngiven gestalt har under en stund av tristess beslutat sig att frysa ner ett stort antal feer boende i Spyros hemtrakter. Efter en kort övervägning beslutades Spyro vara mest lämpad att leta reda på och tina upp små feer genom sin eldsprutande käft. Feer och ädelstenar finns utspridda i landet och stadens framtida glädje är du den enda som ansvarar för.
Spyro Season of Ice sticker ut från den växande högen bärbara plattformsspel, inte för att det är uppseendeväckande bra utan mer för dess fräscha upplägg. Vinkeln skulle kunna beskrivas som den i det mycket hyllade Tony Hawk’s Pro Skater 2 som släpptes vid realesen av Gameboy Advance, det ger ett sken av 3D men är egentligen endast förvrängd 2D. I Tony Hawks spel passade detta mycket bra, men nu när det gäller plattformsspel så är jag mer tveksam. För det känns inte som konceptet är passande när det kommer till denna kontrollkrävande genre.
Man ser bara en liten del av banan som man befinner sig på, man ser för lite – på tok för lite. För oftast måste du likt en självmordspilot sväva ut från fastlandet och hoppas på att du klarar dig från den mycket oattraktiva platsen som huvudattraktion vid en begravning. Oftast gör du inte det och går en ond bråd död till mötes. Visserligen kan du kika dig omkring en liten bit via L-knappen, men den biten är för liten för att den ska vara till nytta.
Irriterande många gånger får man kontrollbekymmer med draken och om man då råkar befinna sig i närheten av plattformens slutkant blir det återigen dags för släkten att plocka fram sorgemunderingen.
Det som är droppen som får bägaren att rinna över är att det endast är på dessa sätt du dör, det går förvisso att bli dödad av fiender, men för att gå en sådan död tillmötes så måste man misslyckas med det mesta. Det känns som om lättdödligheten vid simpla moment kommit till för att öka spelets svårighetsgrad. Korkat, gör hellre fienderna fler och svårare är mitt råd till spelutvecklarna.
Något jag märkt på senaste tiden är de bärbara plattformsspelen mer tenderar att likna de stationära i upplägget, samlande prioriteras framför det trevliga ”hoppa-skutta-döda” som varit i fokus så länge i de tvådimensionella plattformsspelen. Detta är tråkigt eftersom anledningen till att spela plattformsspel är det nyligen nämnda ”hoppa-skutta-döda”-upplägget. Jag vill spela från början till slut, döda bossar, döda fiender, göra perfekta hopp. Detta kommer i skymundan, framför allt i Spyro, men även en hel del i det mycket trevliga Warioland 4. Lite hjärndöd underhållning mår vi alla bra av, men som det ser ut nu så verkar klivet bort från det gamla tas med ben tillhörande Waluigi. Inte alls bra.
Jag har inte bara elaka saker att säga om Spyro, när man väl kommit in i det så går det bra att spela som enkelt tidsfördriv. Bortser man från grafikens enformighet är den vacker och Spyro är mycket välgjord och smidig. Musiken däremot är ett lika sorgligt kapitel som det har blivit till tradition för bärbara spel att vara, enformig och trist. Vrid av den och lyssna på en CD-skriva är mitt råd.
Yngre spelare kanske uppskattar Spyro mer än vad jag gör, jag börjar bli gammal och grå och finner större glädje i att lotsa Ryu Hazuki till sin fars mördare i Shenmue 2 än att leda Spyros jakt på frusna feer i Spyro Season of Ice. Jag kanske inte är målgruppen men riktigt bra spel bör gillas av alla, stora som små.