I rollen som den superhemliga agenten Sam Fisher får spelaren göra allt för att bibehålla freden på jorden. Sam Fisher är så hemlig att de vanliga hemliga agenterna inte känner till honom, utan bara ett fåtal inom National Security Agancy (NSA) vet att han existerar. Skulle Sam bli upptäckt på ett eller annat sätt kommer NSA att neka till hans existens och att han har agerat helt och hållet på eget initiativ.

Spelet börjar med att Sam introduceras till sig själv – spelaren får alltså lära sig hur Sam fungerar och vad han klarar av. Kontrollen är lätt och man blir en professionell agent på mycket kort tid. Man ser Sam bakifrån, precis som tillexempel Max Payne, och det tycker i alla fall jag är den bästa vyn när det gäller actionspel i den här genren.

När man klarat sig igenom träningsuppdraget får man äntligen gå ut i verkligheten och använda sina kunskaper. Uppdragen är allt som oftast i stil med att man ska hämta information eller lokalisera någon. Uppdragens tillvägagångssätt är mycket olika, ibland måste man smyga omkring och ibland kan man skjuta på allt som rör sig. På vissa av uppdragen får man vare sig bli upptäckt eller skada någon. Dessa är svåra och så kliar det lite i avtryckarfingret. Ett av dessa uppdrag tar plants i Langley i USA, i Central Intelligence Agancys huvudkvarter – det vill säga hemma hos CIA. Det är dock helt okej att skjuta bevakningskameror längs vägen och det är relativt spännande att smyga sig på någon och knocka honom. Man kan även skjuta på dessa uppdrag, men olika former av icke dödande vapen som sätter träffade personen ur spel för resten av nivån. Har Sam knockat en person – på ett eller annat sätt – vaknar inte denne, utan förblir utslagen under hela nivån. Hittar en annan person den som är medvetslös väcker han dock denna och sätter ofta igång alarmet.

Hur uppdragen ser ut varierar en hel del. Det handlar om inomhus- och utomhusbanor, vilka alla utspelar sig på olika ställen i världen och på så sätt skiljer sig rätt markant från varandra. Dessutom är det olika tider på dygnet, vilket inte spelar så stor roll då Sam har nattvision och dessutom värmevision.

För att göra livet lite lättare för Sam är han försedd med kommunikationsradio så att han kan kommunicera med sina uppdragsgivare, vilka förser honom med information och tar emot den data han skickar till dem från diverse datorer han stöter på. Han har även ett handvapen och så kan han plocka upp vapen från personer han eliminerar – inte från den han oskadliggör, vilket är lite lustigt. Han har även en massa saker som kan kombineras med vapen med mera, till exempel de tidigare nämnda icke dödande projektilerna.

Eftersom banorna är stora och det är många olika saker som ska utföras finns lyckligtvis ett antal sparpunkter längs vägen. Dessa blir ens bästa vänner i vissa uppdrag, det finns nämligen några som är ruskigt chansartade. Det känns i alla fall som det är en slump om man klarar vissa saker eller inte. Det räcker ju som sagt med att en bevakningskamera eller någon vakt ser en i ögonvrån för att det ska sätta igång en kedjereaktion.

Det finns små pusselliknade inslag i spelet, bland annat måste portkoder och annat luskas ut genom att genomsöka datorer och muddra personer Sam har tagit hand om. Ett spännande, i alla fall initialt, tillskott är när Sam dyrkar lås. Han är utrustad med en dyrk och sedan kan han ta sig förbi låsta dörrar. Att dyrka ett lås gör man genom att ställa sig framför dörren, trycka på R-knappen och så kommer ett lås i genomskräning upp på skärmen. Sedan får man lirka med den vänstra analoga spaken. När man styr åt rått håll börjar joypaden vibrera och ju mer den vibrerar desto mer rätt ute är man. Det är inte bara att styra åt ett håll, utan när man hittar vibrationsläget får man gunga lite fram och tillbaka tills en spärr i låset hoppar upp. Initialt är det tre spärrar i låsen, men längre fram i spelet blir det fler. Att dyrka lås är innovativt, men blir rätt snart ett av de mindre roliga inslagen. När det kombineras med stressande element växer det dock. Vid några tillfällen måste man dyrka upp ett lås innan en vakt kommer förbi på sin runda och på något annat ställe måsta man hinna desarmera en bomb som finns på andra sidan dörren.

Splinter Cells spelkontroll är mycket bra, jag är förvånad över hur snabbt man lär sig den och det är mycket sällan som jag har misslyckats på grund av något annat än min egen klantighet – kontrollen har jag aldrig kunnat skylla på. Det är lätt att klättra, smyga, aktivera saker och att hantera Sams vapen. Grafiken är mycket snygg och detaljnivån är även den bra. Ibland kan jag irritera mig på att vissa typer av lampor inte går att skjuta sönder, vilket skulle underlätta uppdragen, men det är bara för att den lätta vägen är alltid lättast. Och hur kul skulle ett spel vara om det bara var en promenad i parken. Ljud och ljudeffekter håller även de bra klass.

För att börja den naturliga jämförelsen med Metal Gear Solid 2 kan man säga att Solid Snake som personlighet är starkare än Sam. Sam säger inte så mycket, han gör mest sitt jobb utan att måla upp det på något sätt. Han säger någon fyndig spydighet till en kille på herrtoaletten – vad han gör där får ni spela er fram till – i stil med ”ge mig den nu, jag vill inte ta den med våld – jag ogillar när folk skriker”, men mycket mer än så är det inte. Snake är cynisk och ibland rätt rolig, han limma på alla tjejer han pratar med och så vidare. Snake är alltså en mer färgglad hjälte.

När det kommer till själva spelandet anser jag att Splinter Cell erbjuder mer inlevelse då det innehar en högre verkligehetsgrad. I MGS2 är personer odödliga, tål miljoner kulor och kan gå på vatten med mera. I Splinter Cell finns inga övernaturliga inslag. När man sitter och trycker i ett hörn och hoppas på att vakterna inte ser en känns det i magen. Man sitter som på nålar, man är orolig när man smyger fram – för en välriktad kula är dödande.

Jag spelar enorma mängder av spel varje år. Ofta hinner jag inte spela de spelen jag vill spela för att det kommer nya spel som ska testas, men det finns ett antal som jag tar mig tid att spela. Det gör jag för att de är så fruktansvärt bra att det skulle kännas som om mitt liv skulle berövas på bra underhållning om jag inte spelade dem. Ett sådant spel är Splinter Cell. Det är fruktansvärt spännande och involverande. Jag har spelat det nonstop från jag placerade det i min Xbox för första gången. Splinter Cell är en lika bra anledning att köpa en Xbox som Halo och ett av årets absolut bästa spel.