Att Nintendo valde att ge sin egna version av en onlineshooter med Splatoon till Wii U var en glad överraskning. När de sedan utannonserade en regelrätt uppföljare och inte någon Deluxeutgåva av samma spel á la Mario Kart 8, då gav många en lättnadens suck. Med Splatoon 2 ger Nintendo intrycket att denna franchise är här för att stanna.
Efter att ha skapat sin egna inkling (människo- och bläckfiskhybriden som utgör de spelbara karaktärerna) släpps man ned på ett torg som utgör hubben i Splatoon 2. Här kan man glida runt och starta matcher online och offline, spela solokampanjen och shoppa kläder och vapen, alla med säregna utseenden och statuseffekter. Överallt poppar det upp små konstverk från andra spelare, det går också att få tips och tricks från småskumma typer. Allting fullkomligt bubblar över av personlighet och självsäkerhet. Nya patcher och andra speländringar presenteras i form av en talkshow med tillhörande Internetslang. Det hela är som en barnvänlig version av YouTube.
Onlinematcherna (som också går att spela lokalt eller över LAN) är korta affärer där man oftast spelar fyra mot fyra. Huvudnumret Turf War går ut på att under tre minuter färglägga så mycket som möjligt av banan med alla de märkliga vapen, rollers och manicker som finns tillgängliga. Att döda – nej, förlåt – ”splatta” fienden vinner inte matchen, men det kan slöa ned det andra laget åtminstone. Det gäller att snabbt kunna prioritera sitt handlande och förflytta sig snabbt över kartan. Som inkling kan man när som helst förvandlas till bläckfisk och snabbt simma genom ens lagfärger. Det är ett högt och sprudlande tempo, inga matcher dras ut på tiden.
Kartor och spellägen går dock på ett rullande schema av någon oförklarlig anledning. Det är väldigt frustrerande att ha olika delar av spelet utom räckhåll hela tiden. Splatoon 2 kan därför inte spelas på det sättet man skulle önska.
Allteftersom matcher spelas och ens rang går upp öppnas det andra spelsätt för den mer inbitne lagspelaren. Tyvärr är det väldigt svårt att få prata med sina lagspelare. I samband med lanseringen av Splatoon 2 släppte också Nintendo sin kostnadsfria app ”Nintendo Switch Online” till mobiltelefoner. Eftersom Switchen inte stöder röstchatt används alltså denna app (med ens egna hörsnäckor) för att prata med sina lagkamrater, eller bara för att hänga med sina onlinevänner i en privat lounge. Det går att se statistik från tidigare matcher och vill man bläddra genom tillgängliga klädesplagg att addera till inköpslistan kan man göra det också. Efter en del pillande funkar allt som det ska, men särskilt smidigt eller intuitivt är det inte. Vi hade hellre haft funktionen inbyggt i konsolen.
Onlinetjänsten för Nintendo Switch är gratis fram till början av 2018 då den kommer börja kosta ungefär 200 kronor per år. Vid det laget kan vi också hoppas att nätkoden är stabilare, för vi stötte på en del avbrutna matcher och misslyckade lobbysamlingar under tiden med spelet.
Solokampanjen tar vid historien från första spelet och är faktiskt riktigt bra. Banorna är en blandning av pussel, hinder och skottlossningar med fiender. Bossarna står ut speciellt mycket, lika stor del underhållning som utmaning.
Det är snarare tekniska specifikationer som talar mot Splatoon 2, för bakom dem står ett riktigt underhållande spel med mycket att erbjuda. Nya tävlingar, kartor och vapen introduceras kontinuerligt så för den som hoppar in finns det mycket att nyttja en lång tid framåt.