Text: Nash
Dans- och musikspel är en genre som fullkomligt exploderat under de senare åren. Även om Konami i stort sett dominerar scenen med sina oändliga versioner Dance Dance Revolution- och Beatmania-spel har Sega snabbt börjat etablera sig som varje dansant tv-spelares bäste vän. De som flitigt besöker någon form av arkadhall har säkert redan skakat maracas tillsammans med en sinnesjuk apa iklädd mexikansk hatt i spelet Samba de Amigo och de som ägde Segas nyligen insomnade system Dreamcast har förmodligen bekantat sig med en rosahårig och sparsamt klädd tjej vid namn Ulala. Nu blir hon tillgänglig för en större publik, då Sega som en del av sin multiformatsstrategi konverterar Space Channel 5 till Playstation 2.
Bakgrundhistorien till Space Channel 5 är simpel, men än dock skruvad. En lustig ras utomjordingar har infiltrerat jorden och även om de närmast liknar plastiga rymdgrönsaker med armar och ben bör man inte se passivt på deras närvaro. Ty med hjälp av sina hypnotiska krafter tvingar de folk att, tja, dansa. I rollen som nyutexaminerad skjutjärnsreporter på rymdkanal nummer fem är det nu upp till dig att befria mänskligheten från ödet evig karneval och naturligtvis slå rivaliserande tv-stationer på fingrarna om tidernas scoop.
Till skillnad från hur det brukar gå till i tv-spelens värld, då det vankas utomjordiska invasioner, är möjligheten att hämningslöst rusa omkring med valfritt automatvapen och sparka alien-stjärt utesluten. Det enda som befriar de drabbade människorna från de dansande utomjordingarna är om Ulala imiterar deras dansmönster och på så sätt får dem inse sin underlägsenhet. Det hela känns lite som en breakdance-utmaning, men i rymden och helt utan breakdance.
Detta något bisarra spelupplägg går konkret till så att Ulala, ackompanjerad av ovanligt medryckande klubbmusik, dansar omkring i diverse alien-infekterade områden och gör sitt tv-program; Ulalas Swingin’ Report Show. Då hon stöter på de dansande grönsakerna visar de först ett rörelsemönster bestående av olika knappkombinationer. Det är sedan upp till Ulala att imitera detta rörelsemönster i takt till musiken, det hjälper alltså inte att bara trycka in knapparna i rätt ordning, spelarens taktkänsla sätts på rätt hårda prov. Redan i grundutförandet finns det största problemet i Space Channel 5 att finna: då motståndaren, oftast under banans slut, lägger fram sina mest komplicerade färdigheter samtidigt som musiken snabbas upp till överljudsfart. Det är snudd på omöjligt att få Ulala att röra sig på ett tillfredställande sätt då kombinationerna måste tryckas med närmast kirurgisk precision, till en takt som ofta är omöjlig att urskilja. Detta går oftast till slut med lite övning, men ger allvarligt talat anledning till precis lika många raseriutbrott som glädjeyttringar. Det har faktiskt varit oroväckande nära att min kära Dual Shock 2-kontroll fått smaka hårt golv upprepade gånger. Även om detta är mycket irriterande ska det inte stickas under stolen med att Space Channel 5 onekligen har sina kvaliteter. Ulalas snabba tempo är riktigt medryckande och med tv-spelsstandard mått är musiken faktiskt riktigt, riktigt bra. Passar man sig inte är chansen stor att man kommer på sig själv sittandes gungande i takt till musiken iprydd världens fånigaste flin, skratten byts dock ofta ut mot ett irriterat ”nämen va f-n!” då Ulala vägrar lyda order.
Det visuella intrycket Space Channel 5 lämnar är tämligen splittrat. Ulala och hennes vänner var redan under sin Dreamcast-karriär designade lite väl detaljfattigt och Sega har, trots den överlägsna teknologin i Playstation 2, valt att bibehålla de för-renderade bakgrunderna, vilket ibland skär sig mot de polygonuppbyggda karaktärerna. Det är dock i den estetiska aspekten Space Channel 5 riktigt glänser. Hela spelet genomsyras av en riktigt unik design där vänliga runda former och starka färger kombineras med riktigt utflippad karaktärsdesign, vilket ger en mycket annorlunda och tilltalande helhet. I spel av denna sort är dessutom attityd och design betydligt viktigare än teknisk överlägsenhet. Sega har definitivt valt att prioritera rätt, även om det definitivt inte skulle skada med en högre detaljrikedom.
Om jag då ska försöka summera mina intryck av Space Channel 5 känner jag mig splittrad. Å ena sidan har vi en unik produkt vars design och medryckande tempo onekligen är mycket tilltalande, å andra sidan finner vi teknisk underlägsenhet och ständiga frustrationsutbrott. Taktfasta och dansanta tv-spelare med stort tålamod bör dock starkt överväga att införskaffa Space Channel 5, andra blir med största säkerhet bara irriterade. Ulala har dock stjärnkaliber av sällan skådat slag och en mer användarvänlig uppföljare skulle kunna bli precis hur bra som helst.