Text: Sweep
Ännu en gång är det jaktsäsong på zombies, monsterhundar och andra mutationer – allt i regi av den konspiratoriska multinationella jätten Umbrella Inc. Ta på dig jägarmössan och ladda termosen med varm choklad, risken är att du blir sittandes på din vakt ett tag.
Första gången jag spelade Resident Evil på mitt gamla Playstation kommer jag aldrig att glömma. Jag är inte den som sitter på nålar vad det gäller skräck och rysare i övrigt, men det var ett spel som verkligen fick mig att rycka till och ibland vilja stänga in mig i garderoben med en ficklampa. En succéserie, som även resulterat i ett antal efterapningar, var född. Handlingen och slakten har förts vidare av ett gäng efterföljare av varierande kvalitet och vi är nu framme vid den femte inkarnationen.
I inledningssekvensen ser vi Claire Redfield bli upptäckt inne i Umbrellas Pariskontor där hon håller på att snoka efter information. Den animerade introduktionen bjuder på en matrix-esque eldstrid, men stackars Claire blir tillfångatagen och fängslad på en isolerad ö. Där bryter helvetet lös och med det även T-viruset som är orsaken till att alla börjar gå omkring med händerna utsträcka och råma.
Om din konsol tidigare har fått smaka på Resident Evils blodstänkta värld blir det som att återse en kär gammal vän. Mycket är sig likt. Ljudeffekterna, speciellt den i menyvalen som har hängt med i alla år, låter väldigt bekanta. Den litet klumpiga styrningen som gör sig speciellt påtaglig under strid har inte förändrats förutom med ett undantag. Din karaktär kan nu göra en 180 graders helomvändning. Det gör det till exempel lättare att slåss med kniven utan att få ett bett i halsen efter varje attack i och med att du nu snabbt kan vända dig om och springa några meter. Vad det gäller realistiska rörelser så ser det bra ut när Claire är ute och springer, men när hon står stilla och snurrar runt är det enda som rör sig hennes hästsvans. I övrigt spinner hon statiskt likt en piruettdocka i ett spelskrin.
Det gäller att se vart du springer, annars är risken att du hamnar mitt i famnen hos en bokstavligt talat helrutten kille. Övergången från förrenderade bakgrunder till realtids 3D betyder inte att de smarta valen av vinklar har försvunnit. Du har fortfarande ingen möjlighet att kika efter vad som finns ovanför trappan – hur gärna du än vill. Kameran är fortfarande relativt statisk. Miljöerna är mer detaljerade och atmosfäriska än någonsin. I mitt tycke är det som sig bör rent grafiskt det snyggaste i serien och i och med övergången till 3D har man fått tillgång till dunkla dimmor och bländande ljuseffekter. När du springer för livet kanske kameran följer dig på avstånd, eller panorerar upp mot en balkong medan du stapplar dig upp för en knarrande trappa.
Det som gör Resident Evil till just Resident Evil är inte alla otaliga zombies som vill ha dig till mellanmål eller det eviga letande efter saker och nycklar i alla dess former. Nej, det är stämningen. Den som lägger sig över dig som en kall och fuktig filt. Hela spelet är stämning, det luktar stämning, det har till och med en blodig eftersmak av stämning. Capcom vet så väl hur de får vårt hår att stå och hjärtat att hamra mot revbenen tills det hoppar ut och springer iväg för att gömma sig under sängen (Nu tror jag att det var en överdrift/Red). Överallt hittar du ledtrådar som för handlingen vidare och ger dig lite mer insikt i det fruktansvärda Umbrella Inc och deras onda påhitt. Här och var ligger anteckningar och noteringar från försökskaniner, fångar och andra stackare, vars liv som kommit i vägen för de torterande forskarna. Surrealistiskt och skrämmande. Inne i stora herrgårdar gömmer sig salar för biologiska experiment med operationsbord färgade röda och korridorer med halvätna offer. Plötsligt hör du ett hjärta som bultar, ögonblick senare kommer en skrämseleffekt och när även joypaden oväntat skakar till så sitter du i taket.
Du hinner aldrig bli trött på att skjuta ouppfostrade hundar, för när du minst anar kommer det skriptade sekvenser som höjer stämningen ännu ett snäpp. Skådespelartalangerna på rösterna har tidigare inte varit lysande. För första gången känns de träffsäkra. De läses med inlevelse och låter inte längre krystade som i en såpa med allt för mager budget. Den orkestrala och klassiska musiken är även den passande. Du hör även på den, precis som i en skräckfilm, om du befinner dig i fara eller kan ta det lugnt.
Resident Evil Code: Veronica har funnits ute i snart ett år till Sega Dreamcast. Många hoppades på stora förändringar inför portningen till Playstation 2, men de blir i så fall besvikna. Vad man har gjort är givetvis att hotta upp grafiken, små förändringar i storyn, men allt som allt är spelet är i stort sett det samma. Har du redan spelat igenom det på Dreamcast är det inget måste till din Playstation 2. Residen Evil Code Veronica X är ett av de absolut bästa spelen till Playstation 2 – hittills.