Resident Evil är tillbaka och är snyggare än någonsin.
Min relation med Resident Evil har pågått länge och är djupare än med något annat spel. När första spelet kom till Playstation hade jag och en kompis bestämt oss för att göra en egen speltidning. Ett naturligt steg var att inkludera ett forum till sidan, vilken hette Gamestation. Min kompis Peters genidrag var att dedicera en forumtråd till Resident Evil som inte ännu lanserats. Res Evil-forumet fullständigt exploderade och hade hur många besök som helst per dag – från hela världen då vår sida var på engelska. Den IT-ansvariga på Peters skola frågade vad det var han hade på sitt skolkonto, för vi hade 96 procent av all trafik till den högskolan han gick på.
Intresset för forumet svalnade inte, men Peter slutade skolan och efter ett par flyttar av forumet lades det ner, vilket är jättesynd. Det hade varit enormt kul att kunna läsa trådarna och inläggen. Nu på senare år har jag blivit lite ytligt bekant med Jun Takeuchi via jobbet och berättat för honom om vårat forum, vilket han verkligen gillat att höra (via en tolk) – speciellt som han var med och utvecklade första spelet.
Med detta i bagaget kan man förmoda att jag kanske har lite rosafärgade glasögon på mig när jag spelar Resident Evil, men jag skulle faktiskt vilja säga att jag kanske är mer kräsen och förväntar mig mer. Hittills har jag inte blivit besviken av de tidigare spelen, eller om man bortser från sikta-och-skjut-spelen det vill säga.
I femte spelet har det filats och putsats på det mesta. När man startar spelet känns det verkligen som ett nästa generations-spel. Mastiga intron och storyn kommuniceras väl. Själva spelandet kommer man lätt in i, även om det som alltid är lite motbjudande med kontrollen. Att man inte kan gå när man siktar och är så handfallet långsam när det hettar till. Nu, efter min Japan-resa, har jag förstått att japanska spelare inte kan hantera att kontrollera kameran på högra analoga spaken. Därför är kontrollen anpassad för de japanska spelarna, och vi här i väst klarar av att spela med den lite undermåliga historien. Tvärt om finns tyvärr inte en chans.
Den första nyheten, förutom de självklara med snyggare grafik och så vidare, är att man kan köpa vapen och uppgradera dem. Man kan även köpa annat, men det var det jag kom i kontakt med först. För att finansiera inköpen kan man sälja saker man hittar längs vägen, men många zombies har pengar på sig – gissar att de var människor innan och de inte automatiskt tömmer fickorna när de muterar. Lite förvånande är att man kan få pengar ur hundar också, var de exakt har dessa kan man fundera på och vad de ska köpa med dem? Det är inte bara pengar, utan man kan även få ammunition – och det är något som går åt. Förutom via zombies kan man även få prylar från tunnor och lådor av trä som finns lite varstans runt banorna.
Spelaren intar rollen som Chris Redfield, som verkar spenderat många timmar på gymmet sedan vi såg honom senast. Värsta broilersnubben nu för tiden. Till sin hjälp har Redfield fått en sidekick vid namn Sheva. Spelaren kontrollerar henne till viss del, man väljer om hon ska stödja sina aktiviteter eller vara offensiv. Som vanligt har spelaren en begränsad packning, men man även använda Shevas förvaring. Behöver man kulor, då är det bara att ta hennes – lite taskigt kanske. Sheva är till hjälp många gånger, men kan också vara i vägen. Personligen hade jag nog klarat mig utan henne, men jag ska inte sticka under stolen med att jag haft nytta av henne vid otaliga tillfällen. Skulle man vara två, då kan man ta kontrollen över henne och jobba tillsammans.
Det är en del nya typer av monster, speciellt bossarna – om man kan kalla dem för det – är ena riktiga pjäser. Jag är imponerad över kreativiteten med skapandet av dem, för ofta tycker jag att just bossar är lite oinspirerande – de är bara stora och svåra att döda. Dessutom är det rätt smarta sätt som man ska eliminera dem på. Annars är det sedvanliga zombies och ibland innehåller dessa virussmittade tingestar, vilka kommer upp ur kroppen när man tror att man dödat den, och dessa tar en stund att ha ihjäl. Hundarna har bytts från Dobermanns till vid en första anblick ser ut som en Grand Danois – de är större än någonsin.
Spelet börjar lite inskränkt då det är mycket skjul och bråte man får manövrera sig runt, men när man tagit sig ur den afrikanska staden öppnar det upp sig och blir lite större ytor. Förutom att skjuta huvudet av zombies med det numera upphottade hagelgevär får man även hoppa upp på kulsprutetorn, både stillastående och monterade på fordon. På tal om fordon, man får även stifta bekantskap med båtar och ett uppdrag består av att man tar sig till olika platser med båt för att hitta delar av ett emblem för att öppna en dörr. Och på tal om pussel. Det finns diverse pussel, vilka faktiskt inte sänker tempot så värst, utan känns rätt fräscha. Jag kan inte säga att jag är en fan av pusselsegment i actionspel, men de här stör inte mig.
Jag är inte helt nöjd med spelet, men till största del är det helt lysande. Jag tycker det är kul som fan och det är det viktigaste. Det jag verkligen önskar, nu när det blivit mer action och lite mindre skräck, är kanske att man skulle kunna ta skydd – och självklart en bättre kontroll. Oavsett mina önskemål, om du inte redan köpt Resident Evil 5 – gör det.