Alone In The Dark må ha varit det första välgjorda skräckspelet men Resident Evil satte skräckspelen på kartan. Spelgenren fick namnet Survival Horror, som skulle översättas till överlevnadsskräck på svenska och den lade grunden för spelserier så som till exempel Silent Hill och Clocktower. De två första spelen i serien blev enormt populära, men efter det började spelserien sakta att dala neråt. Med halvbra uppföljare som Resident Evil 3 och Resident Evil: Code Veronica, totala floppar som Resident Evil: Dead Aim och Resident Evil: Dead Aim 2 verkade det som att Capcom passade på att klämma fram så många spel som det bara gick medan titeln var het. Det gjorde att den en gång hyllade spelgenren knappt fick rubriker när ett nytt spel utannonserades. Två filmer har också dykt upp, den första kunde inte leva upp till sin hype och den andra passerade snabbt på biograferna utan större uppmärksamhet.

När Resident Evil 4 utannonserades blev jag inte särskilt upphetsad då jag ansåg Resident Evil-serien som döende. Att släppa spel efter spel utan större nyheter eller förbättringar är inget ovanligt för spelutvecklarna Capcom – de uppfann fenomenet. Hur många Street Fighter-spel finns det egentligen? Och hur många Mega Man-spel är nästa fråga som kräver miniräknare. Lyckligtvis visar det sig att Capcom äntligen insett faktum och totalrenoverat sin skräckinjagandeguldkalv.

Handlingen i Resident Evil 4 utspelar sig sex år efter det första Resident Evil-spelet. Huvudrollsinnehavaren från Resident Evil 2, Leon S. Kennedy, är tillbaka som hjälte och den här gången är hans grundläggande uppdrag att rädda Presidentens dotter som blivit kidnappad av en okänd grupp. Hennes förövare är spelets huvudfiender och har alltså ersatt de klassiska zombierna. De nya fienderna påminner en hel del om zombies då de ofta agerar på ett lika aggressivt – och delvis hjärndött – sett. De är dock betydligt snabbare, samarbetar och kan ta sig genom dörrar, fönster och andra hinder som stoppade zombierna. Det är självklart ett genomtänkt fiendeval då spelets huvudkärna nu skiftat från pussel till action. I tidigare delar i Resident Evil-serien var den största utmaningen spelets många kluriga pussel och labyrinter, samt utmaningen att överleva attacker med högst begränsad ammunition. Denna gång är det inte alls lika många pussel eller labyrinter inblandade och ammunition har man allt som oftast gott om till diverse vapen. Huvudvapnet har nu ett mycket användbart lasersikte. Träffas någon i benet ramlar de omkull och om man lyckas få in ett par träffar i huvudet sprängs det i bitar. Spelet innehåller både nya och gamla vapen, så som hagelbössa, granater och ett gevär med kikarsikte. Precis som i tidigare spel kan spara sitt spel vid skrivmaskiner, men man behöver inte jaga bläckrullar utan kan spara hur många gånger man vill. En annan nyhet är att man kan köpa och uppgradera vapen med pengar man hittar i längs spelets gång.

Capcom har valt att behålla det något stela kontrollschemat som innefattar att man måste stå stilla för att skjuta samt avsaknaden av en gå i sidled. Kontrollen bibehåller känslan av Resident Evil och fungerar bra. Lyckligtvis finns en 180-gradersvändningsfunktion samt förmågan att snabbt sparka upp dörrar och hoppa över staket. Borta är alltså äntligen de välkända Resident Evil-dörrarna där man tvingas se en seg film på en dörr som öppnas mellan alla rum i spelet. En annan tydlig förändring i Resident Evil 4 är avsaknaden av fasta kameravinklar. Kameran följer Leon vart han än går och när man siktar med sitt vapen lägger sig kameran närmare det man siktar mot, vilket är mycket likt hur det fungerar i Metal Gear Solid-spelen. Capcom verkar ha spelat en del av Konamis spel då det även finns små kommunikationsdelar som påminner starkt om Codec-konversationerna i Metal Gear Solid.

Grafiken i Resident Evil 4 är den snyggaste jag sett på en Gamecube hittills och bevisar sannerligen den lilla kubens kraft då den enkelt kan mäta sig med – eller slå – det bästa på vilken annan konsol som helst. Spelet har en enorm närvarokänsla, smutsig realism och kuslig stämning. Spelets ljud och musik är även den välgjord och passande för att skapa den där speciella Resident Evil-känslan. Något som jag fann lite konstigt när jag först började spela Resident Evil 4 var att spelet är helt i Widescreen och att man inte kan välja ett vanligt bildläge. Det gör dock ingen skillnad, det vara bara en reflektion. Den något stela och restriktiva kontrollen störde jag mig också på i början men även den bidrar till att skapa paniksituationer och spänning i spelet. En annan nämnvärd sak är att Resident Evil 4 ligger på hela två Gamecube-skivor vilket betyder att det inte är något litet spel.

Resident Evil 4 gör nästan allt som det första spelet i serien gjorde för nio år sedan. Det omdefinierar genren och sätter ribban högt för konkurrenter. Det är enormt snyggt, spännande, utmanande och underhållande. Resident Evil 4 är något så extremt ovanligt som ett Resident Evil-spel utan zombies. Det enda döda som fått nytt liv är Capcoms egna spelserie, halleluja!