Rayman Raving Rabbids

Rayman Raving Rabbids faller under spelkategorin nu ska vi hitta på nåt kul att göra med den nya kontrollen. Konceptet är i princip ett Mario Party utan brädspelsdelen, det vill säga en hoper minispel av varierande kvalitet. Om vi ska ta det positiva först så är många av spelen genuint underhållande – i alla fall i lagom doser. Ambitionsnivån ligger en bit över att bara trycka på A-knappen så fort som möjligt, om vi säger så. Alla gör i alla fall sitt bästa för att utnyttja Wiis kontrollmöjligheter på mer eller mindre uppfinningsrika sätt. Det man kan klaga på är att vissa är ganska lika varandra till upplägget, men med dryga sjuttio olika minispel att välja på var det väl inte helt oväntat. Det gör också att det pliktskyldiga enspelarläget inte är någon större njutning, utan snarare något man spelar igenom för att låsa upp allt i flerspelarläget. Apropå det är det ganska oförskämt att man just tvingas nöta igenom spelet själv innan man kan ha kul med kompisarna. Inte unikt för Rayman Raving Rabbids kanske, men fortfarande jobbigt.

Flerspelarläget skadas lite av det splittrade upplägget. Minispelen sätts inte i något större sammanhang utan det är bara att välja ut några som verkar kul och leka runt lite med dem. Dessutom är det inte så ofta man får spela alla på en gång, oftast turas man bara om och försöker slå varandras rekord. Det förhöjer inte partykänslan direkt att behöva sitta och vänta större delen av tiden. Å andra sidan är det kanske lika bra, för de flesta spelen kräver inte bara Wii-kontrollen utan dessutom nunchakun, och jag tror inte det är allt för många som har fyra av båda dessa ännu. På pluskontot kan väl läggas att man ser osedvanligt fånig ut när man försöker hiva kor eller pumpa morotsjuice och det är alltid en klockren stämningshöjare en fredagskväll i goda vänners lag.

Fast mest skratt framkallar nästan designen, som är spelets starkaste sida. De titulära kaninerna är en samling blodtörstiga dårar som ofta placeras i dråpliga situationer. För även om det känns som nästan hälften av spelen bara är en variant på gamla Duck Hunt blir det faktiskt roligare när det är deformerade kaniner i cowboykläder eller dykardräkter som stormar mot en. Här om någonstans lyser demonproducenten Michel Ancels storhet igenom men på övriga punkter känns det mer som en framstressad lanseringstitel, ganska skoj men ojämnt. I väntan på Mario Party och Wario Ware kan nog Rayman Raving Rabbids underhålla ett par kvällar, men mer än så bör man inte förvänta sig.