Text: McGyver
Andra världskriget är i full gång, amerikanerna Kapten Lewis Stone och Flyglöjtnant James Daly är på spaningsuppdrag. De ska fotografera objekt på tysk mark när de plötsligt blir nerskjutna och tvingas evakuera spionplanet. Till råga på allt landar kapten – och huvudrollsinnehavaren – Lewis precis där några tyska vakter befinner sig. Han blir förd till ett fångläger för fiendesoldater, men Lewis hade inga planer på att sluta sina dagar som fånge – så han bestämmer sig för att fly.
Som på alla fångläger finns det speciella regler man måste följa, i det här fallet råder dessa tre regler:
1. Varje morgon och kväll måste alla fångar räknas in.
2. Ingen får gå nära stängslet.
3. Alla regler måste följas…
Den sistnämnda regeln är ett bra exempel på den torra humor som förekommer i spelet.
Lewis är utrustad med en klocka som visas i vänstra hörnet, det är ytterst viktigt att alltid befinna sig på rätt plats i rätt tid, ifall en vakt skulle hitta dig till exempel i baracken när det är matpaus hamnar man i finkan direkt. Om man inte är närvarande när fångarna räknas in, blir det en intensiv hetsjakt och förstärkning kallas in. Efter måltiderna har man några timmar fritid, det är då man får chansen att planera sin flyktväg och samtala med de andra fångarna. Om man smyger in på de förbjudna delarna av lägret kan man hitta cigaretter och sötsaker lite här och var, dessa fungerar som betalningsmedel på lägret. Med valutan kan man byta till sig nycklar, verktyg och diverse prylar som de andra fångarna har samlat på sig under sina egna ”upptäcktsfärder”. Man kan också få tips och hjälp av de andra fångarna, men det har ju också sitt pris.
Grafiken är av en ytterst slätstruken kvalitet med tanke på vad Xboxen faktiskt klarar av. Lewis går, springer och smyger förvisso på ett snyggt sätt och en del fina vädereffekter som regn och snö kan man ibland få erfara, men det är tyvärr det enda fina i kråksången. Miljöerna ser riktigt tråkiga ut, odetaljerat och färglöst. Ibland undrar man om det är en Dreamcast eller Xbox man har framför tv-apparaten.
Ljudet är avsevärt bättre än grafiken, det skramlar och knakar i trägolvet när man välter stolar och andra möbler, vakterna pratar med en smårolig tysk-engelska och det ackompanjerat med ett amerikanskt krigsfilminfluerat ljudspår blir en fin blandning. När man är ute och smyger och befinner sig nära en vakt hörs hjärtslag som byggs upp desto närmare man kommer. En skön effekt som faktiskt påverkar dig som spelare.
Kontrollen funkar som den ska, Lewis har ganska många rörelser, han kan gå, springa, smyga, krypa och så kan han till och med kasta sten, ett bra sätt att distrahera vakterna på. Kameran har små problem ibland när man befinner sig inomhus, men annars tycker jag den funkar hyfsat.
Gillar du spel där du får tänka istället för att ta till vapen och anser att grafik inte är det viktigaste är det här något som borde återfinnas i din spelhylla. Prisoner of War är både spännande och beroendeframkallande, håller länge och bjuder också på en del minispel som stenkastning och tärningsspel.